Bilresorna 3, Hagenbecks ombud och fläckarna i Fleckeby

Väntan på färja

(fortsättning av berättelsen om en resa 1960; vår överlastade Folkvagn har just korsat gränsen vid Kruså och fascinerade barnögon har sett Riktiga Tyskar)

Från Ruhekrug åkte vi vidare söderut i det stora främmande landet.

Vid Rendsburg gick vägen i en tunnel under Kielkanalen; där stannade morfar bilen, klev ut och lät min pappa köra igenom, varefter han omedelbart återtog förarplatsen.

Samma procedur upprepades vid alla tunnelpassager under de där resorna.

Det var någonting med hans ögon, mörkerseende och omställningar, som gjorde att han absolut inte ville köra i tunnlar.

Jag kan ha viss förståelse för det; det enda som är trist när man kör i Norge är just tunnelpassagerna, och då inte minst just omställningarna mellan ljus och mörker.

Nu är de norska tunnlarna iofs ofta kilometerlånga och ibland klent ljussatta, medan passagen under Kielkanalen – eller Nieuwe Maas  i Rotterdam där samma scen utspelades ett år senare - är en snabb affär.

I alla fall, så gick det till.

Möte med lejon

Den stora begivenheten den där dagen var dock inte tunnelpassagen, utan Hagenbecks djurpark i Hamburg, den vars ombud lejonet åt upp i Taubes ”Möte i monsunen”.

Hagenbecks. De slöa lejonen...

Och det var just lejonen som var grejen.

På Hagenbecks fanns det nämligen LEJON. 

Riktiga lejon!

Jag minns fortfarande den exaltationen.

Riktiga lejon!

I verkligheten!

Jag minns också ett litet stänk av besvikelse, för lejonen var ena slöa jäklar som bara låg och vilade i ett hörn av det stiliserat afrikanska landskapet, föga intresserade av att visa sig för sensationslängtande pojkar.

Och brödet på serveringen i djurparken, där dagens lunch intogs, var surt. 

Jag tror att ”äckligt” var den term som barnen använde, åtminstone när inte morfar hörde.

Betydligt trevligare var kvällens avslutande måltid, en sorts hotellrumspickninick av den sort som morfar favoriserade.

Kallskuret av lokalt snitt, lokalt bröd, någon tomat, lite frukt. 

Utländsk läsk - ack, dansk Citronvand! Tysk Sinalco!

Delvis tror jag de måltiderna ordnades av ekonomiska skäl. Det var väl morfar som stod för fiolerna totalt, och med sex personer kan kostnaderna lätt springa iväg på ett sätt som en smålänning kan finna otäckt-

Men jag tror att han gillade det också.

Det gjorde vi barn, i alla fall jag. Åtminstone när man inte tvingades äta persikor – eller var det aprikoser? – som en gång i Husum med den något bakvända motiveringen att barn tycker om sådant.

Men i Bad Oldesloe, strax norr om Hamburg, sommaren 1960 var det inga persikor, bara bröd och kallskuret, kanske någon ost, läsk till barnen och öl eller vin till de vuxna.

Mycket trevligt.

Gasthof Hammerich
i Fleckeby

Det var vid en senare måltid av samma sort på denna resa, i det lilla Fleckeby strax utanför Slesvig, som en något för varm flaska sekt (tyskt mousserande vin) förvandlades till en fontän som sköt rakt upp i taket, något som min salig fader fick leva med i fortsättningen – ”den där gången som Sten lekte med sekten i Fleckeby”.

Jag tror att det så lämpliga namnet bidrog till att hålla liv i historien.

Gasthof Hammerich i det tämligen insignifikanta Fleckeby finns för övrigt fortfarande kvar; vi passerar där ibland vid våra Maasholmsresor.

Vid Zongränsen

Längre ned i det kontinentala än Bad Oldesloe kom vi inte på denna resa. Det kan med ett drygt halvsekels perspektiv te sig konstigt att det kändes så stort och avlägset. Men det var som sagt en annan tid.

Det var det även på andra vis. En av de stora begivenheterna var att åka bort till gränsen mellan Västtyskland och "Östzonen" - det var ingen som sade DDR vid den här tiden.

Strax utanför Lübeck ligger en liten by som heter Schlutup, en lantlig historia av en sort som det finns tiotusen av i Tyskland. I dag passerar man utan att notera den.

Men då.

Då var Schlutup platsen för Zongränsen.

Nb detta var 1960, före muren, före den totala avspärrningen. Förvisso var gränsen hårt kontrollerad och arbetar- och bondestatens invånare ganska inneslutna.

Men det var långt från kommande tiders kilometervida ingenmansland med minfält och taggtrådsalléer..

Vid Schlutup

Man kunde kika över.

Om nån hade bett mig då att förklara vad det var som var spännande hade jag gått bet.

Och jag är inte säker på att jag kan det i dag heller.

Men det var kanske fascinationen hos Det Andra, och De Andra.

Det än mer främmande, än mer annorlunda.

Och kanske känslan av att blicka in i en förlorad värld, något oåtkomligt.

Det är svårt att förstå i dag, kanske, men under de där åren betraktade de flesta av oss länderna bakom järnridån som ett oåtkomligt område, ett förlorat. Dit reste man helt enkelt inte. Halva Europa var liksom en vit fläck på kartan.

Och in i detta oåtkomliga kunde man kasta en blick.
Vid Schlutup.

Vi tittade, och vände om.

Via Slesvig, där Danevirke, Hedeby och Nydambåten var självklara besöksmål i morfars sällskap (och de läskiga mossliken på museet på Gottorps slott) återvände vi upp till gränsen.

På Danevirke

(För att vara sevärdheter i kategorin ”historiska minnesmärken” fungerar Hedeby & Danevirke rätt bra på familjeresor; vuxna med känsla för sådant kan eventuellt känna historiens lite tröga vingslag och förundras över vad De Gamle kunde åstadkomma, barn kan springa, klättra, hoppa & slå en eller annan kullerbytta, samt fantisera om vikingar och sådant.)

 Dagboken klargör att vi korsade gränsen ett par gånger, jag misstänker att morfar genomförde samma sorts förflyttningar av vinflaskor som vid Öresund, men är inte säker.

Färjan som kördes om

På väg hemåt från denna resa inträffade en krock med Moderniteten.

Färjeöverfarterna, främst vid Stora Bält, var flaskhalsar. Om man var ute i fel tid och inte passade sig, så kunde man få vänta länge. Mycket länge.

Färjan Halsskov passerar "vår" Christian IX,
till barnens skadeglada fröjd

Det ringdes och beställdes och stods i kö och kördes i särskilda filer på ett sätt som var totalt oöverskådligt för oss barn.

Men – när vi denna gång kom till Knudshoved på Fyn för överfart mot Halsskov visade det sig att vår reservation givit oss plats på den uråldriga färjan Christian IX, den sista ångfärjan på Stora Bält, uråldrig redan denna gång för 55 år sedan – bland annat hade den hunnit med att sänkas under andra världskriget, tas upp igen, repareras och åter sättas i drift.

Det var inget för oss barn.

Nej, om vi väntade till nästa avfart skulle vi få åka med nya, toppmoderna ”Halsskov”, det absolut senaste tillskottet i DSB:s Bält-flottilj. En stark lobbygrupp i baksätet arbetade för detta; men förgäves. 
Det avgörande argumentet var att vi inte hade så gott om tid, och inte ville vänta den extra halvtimmen.

Döm om vår skadeglädje när, halvvägs över bältet, den nya färjan, som var väldigt mycket snabbare, gled förbi den gamla skorven vi befann oss ombord på.

Numera är jag förstås glad åt att ha fått uppleva detta historiska fartyg, men då var det en sällsam brygd av surhet och skadeglädje.

Kullerbyttor i Tiköb

De vuxna kommenterade icke saken vidare.

Dagboken ger också klart besked: det var på hemvägen som vi sammanstrålade med familjen M i Tiköb och de klassiska kusinbilderna togs. Barnen fick fläskkotletter och glass.

Och snipp snapp snut så var vi Göteborg igen...

Gasthof Hammerich i Fleckeby strax utanför Slesvig. Känt som platsen "där Sten lekte brandsoldat".
Värdshuset finns f.ö. fortfarande kvar.

Zongränsen vid Schlutup. Bommen på DDR-sidan uppfälld.
Som synes inte bara vi som var på plats.

Graasten, Sönderjylland.
Monument över gränsgendarmernas kommendant, överste Svend Paludan-Müller,
som hade samröre med motståndsrörelsen och skulle gripas av tyskarna i maj -44.
Han vägrade dock, stängde in sig i hemmet och slogs in i döden.

Hagenbecks. De slöa lejonen...

...och de betydligt mer livaktiga stengetterna (som verkar ha fungerat lite inspirerande på vissa)

Väntan i Halsskov. (Bilden har alltså egentligen kommit fel, eftersom detta var på utresan. Här symboliserar den dock barnens motvilja mot att resa med gamla ångfärjor.)

Färjan Halsskov passerar "vår" Christian IX, till barnens skadeglada fröjd

Kusiner kullerbyttar i Tiköb

Samma kusiner nu uppradade

Författaren klättrar på bilen som stannat i någon  holsteinsk småstad.
De där brädorna på sidan av gamla folkvagnar var spännande.
Jag har faktiskt åkt på dem när bilen verkligen rullade.
Men berätta det inte för någon på Transportstyrelsen.
Många folkvagnar fanns det i Tyskland f.ö. - jag räknar till sex på bilden, fem bubblor inkl vår samt en buss. Därutöver, tror jag, en Taunus samt en obestämbar sak som kan vara en Borgward.

_____________

Det kan komma en sorts fortsättning om senare resor. Vi får se.

Del 1 här

Del 2 här