Vägen till Bråtemad (kopia)

Min lilla relation om Gulsparvsgatan  efter släktträffen föll i ganska god jord, och jag fick frågan om jag inte kunde tänka mig att försöka erinra mig något om Bråtemad också. Här är resultatet av mina försök - del 1:

                                                                                Kronotorpet Bråtemad cirka 1950, målat av Sten J

Vägen till Bråtemad är mycket längre än den till Gulsparvsgatan.

Faktum är att själva vägen dit är en berättelse i sig, om en gången tid och om barndomens somrar.

I ett annat land, som var landet Då.

Jag spanar in över tidens mur och försöker minnas.  Kanske är det ett och annat som inte stämmer riktigt, ett och annat som minnets kalejdoskop har förvrängt, något som jag lagt till eller dragit ifrån utan att ens veta det.

Men detta är vad jag ser.

Avståndet är så långt nu att det måste bli flera berättelser.

Den första handlar om vägen dit.

Tillbaka i 50-talet

Vi är tillbaka i 50- och 60-talen. Det var då man besökte mormor och morfar på Gulsparvsgatan, och det var då man samlades på Bråtemad.

Det finns förstås en äldre historia, från 20- till 40-talen, när kusinerna ännu var ofödda eller mycket mycket små, och när våra föräldrar var unga eller barn.

Den kommer att beröras här och där, men är nog för sen att fånga i sina detaljer.

Och det finns en senare historia, om 70- och 80-talens Bråtemad. Den får någon annan berätta, om någon annan har lust.

Min lust upphör när skogen huggs ner.

Några ord om bakgrunden först.

Bråtemad ägdes aldrig av morfar eller någon annan i släkten.

Det var ett arrenderat kronotorp.  Släkten Lundegard var alltså ensorts hyresgäster.

Men arrendet löpte på lång tid. Bengt Lundegard Sr skaffade det sig i början av 20-talet (om någon läsare kan fylla i det exakta årtalet, så välkommen!), dels naturligtvis kanske som ett sommarnöje av den typ det efter hand utvecklades till, men inledningsvis nog väl så mycket som en jaktstuga.

Bengt Lundegard Sr på jakt.  1926

Jakt var ett av hans stora intressen under mannaåren. 

Bytet var nog i första hand småvilt och skogsfågel. Några grandiosa älgjakter av norrländsk typ hörde åtminstone jag aldrig talas om. Fast visst kan det ha förekommit älgjakt.

De stora rovdjuren var vid denna tid helt borta från södra Sverige.

Däremot relaterades hornsignalen från harjakten ”Jösse är död, Jösse är död, Jösse är skjuuuuten”.

Ett jakthorn hängde alltid på väggen, svårt för barn att få ton i men lockande.

Hus från 1700-talet

Det lilla torpet var väl på något vis en avsöndring från gården Bråten, som låg ett stycke längre upp i skogen. Det hände att det gjordes besök där, och jag minns Manda i Bråten som en snäll gammal tant.

Boningshuset på Bråtemad sades ha anor från slutet av 1700-talet; jag vet inte om det är dokumenterat, men kan inte se några skäl att ifrågasätta det.

Länge var också utrustningen mycket enkel, inte så långt från 1700-talets  standard. Vatten togs i bäcken eller i kallkällan, maten hölls sval i källaren, värmen kom från spis och kaminer.

En gasdriven liten spis (edit: fotogenspis!) och fotogenlampor var de första avvikelserna (karbidlampor förekom även) och var allt av modernitet som förekom i undertecknads tidiga barndom.

Ja, och bilen som man färdades dit i förstås.

Vägen dit, var det, alltså

Motorvägen från Göteborg till Kungälv är en av Sveriges äldsta.

Inte den allra första, den går från Malmö till Lund, men en av de äldsta.  Omkring 1960 var den färdig, och det var den man oftast tog till Bråtemad.

Någon gång åkte man på östra älvstranden, det som i dag är E45; det gick två färjor, en i Surtetrakten och en vid Jordfallet, mitt för Kungälv. Först 1966 blev det bro där. 

Någon gång tog man någon annan väg över Hisingen och kom in mot Kungälv längs med Nordre älv, förbi den fantasieggande Ragnhildsholmen. Men oftast var det motorvägen.

Anblicken av Bohus fästning, när den överraskande plötsligt reser sig framför en, fyller mig fortfarande med lust och glädje, femtio år senare.

(Om Bohus fästning mer en annan gång.)

Den lilla staden vid fästningens fot

Till Bagaholmen där fästningen ligger gick under mellankrigstiden en färja – sedan länge ersatt av en kort bro – vars färjelägen ännu i min barndom fanns kvar.

Vid passagen där berättades ofta en historia om hur mormor Kerstin därstädes hade misslyckats som bilförare.

Exakt vari debaclet bestod är mig oklart, men av min mammas berättelse fick jag känslan av att bilen gått i med man och allt. Kanske kan någon släkting fylla i här? Jag känner mig som en otacksam son som inte memorerat denna berättelse som upprepades så många gånger.

På Bohus fästning, med utsikt över
Kungälv. Personer med lokalkännedom
kan lokalisera kexfabriken.

Under fästningens höga murar gick färden upp genom staden Kungälv. Allra ursprungligast genom den smala huvudgatan, men ganska snart längre ned förbi Kungälvs verkliga raison d’être – kexfabriken.

Att stanna vid kexfabriken och köpa bräck var en av sommarens många höjdpunkter.  
Ursprungligen var det verkligen bräck, dvs utsorterad andrasortering, packad i enkla (men så lockande!) vita papperspåsar. 
Långt från dagens slimmade outletförpackningar.

Utbudet var förstås mer begränsat, det var rån med olika fyllning, det kunde ibland vara pepparkakor eller Mariekex och något sådant. Under 60-talet kom ballerinorna, condis-bitarna och inte minst det bland barn särskilt populära skumbräcket.

Bräcket köptes av de vuxna för att användas till eftermiddagskaffet, och det köptes av barnen att frossa på.

Mycket veckopeng har investerats där.

Kungälv var inte bara en plats på vägen, det var ju också dit man åkte för att storhandla, eller köpa specialprodukter.

Jag förmodar att det var där det köptes Bordeaux Blanc & dito Rouge till de vuxnas kvälls-sittningar, fast jag hade dålig koll på sådant då (och den centrala kvällsdrycken var för övrigt te).

För oss barn stod mjukglassen på EPA i centrum. Detta förnämliga varuhus hade också en leksaksavdelning där man kunde förnya behovet av knallpulver och sådant livsviktigt, så vad mer behövdes?

Jo, så småningom en skivaffär. En välsorterad sådan, av den gamla sorten ni vet, med lurar att lyssna i, fanns i bottenvåningen på höghuset vid torget. Där köpte jag ”Little band of gold” med James Gilreath sommaren -63, en blåröd singel av den speciella sort som skivmärket Sonet hade.

Vidare, vidare...

Med bilen fylld av leksaker, godis, kexbräck och kanske av sådant tråkigt som vuxna köper far vi vidare mot Bråtemad.

Någon gång ibland åkte man E6:an – eller tidigare Rikstvåan – upp förbi lasarettet, över Kode till Jörlanda, och svängde av där (och någon enstaka gång sneddades över Ingatorpsvägen), men det vanliga var vägen upp mot Romelanda.

Man lämnar staden, kommer in i skogen, och vägen gör två skarpa kurvor när man kommer fram till sjön Tvebotten – eller Tvibottn med mer lokalt uttal – vars fantasieggande namn förblir höljt i dunkel för mig.

En stund till och man kommer ut ur skogen och har den mäktiga Aleklätten till höger. Ett av de viktigaste landmärkena – då är man verkligen på väg till Bråtemad.

Ute på den lilla slätten vid Diseröd pekar vägskyltarna på oväntade lokaliteter som Lybeck och Rostock – troligen är det väl några torp som har fått dessa städers namn. Annars en oväntad warp i geografin.

Här ligger i dag ett villaområde,  men på den tiden var det några enstaka gårdar med åkrar och fält.

Strax anar vi ett stort vitt hus i fonden – Algot Thoréns affär i Hög, där vägen svänger av in mot Svartedalen och vi lämnar asfalten.

Jag vet inte riktigt när affären i Hög lades ned, den var aldrig någon riktig realitet ens i min barndom även om det hände att någon åkte ner och kompletterade där. För det mesta var det nog så att om man väl hade satt sig i bilen och åkte den dryga halvmilen till Hög, så var det lika gott att fortsätta ytterligare ett stycke in till det betydligt mer välsorterade Kungälv.

Annars kanske morfar hade något horn i sidan till Thorén, det var mycket sådant man aldrig begrep.

Men affären försvann som sagt ganska tidigt. Det vita huset stod (och står väl fortfarande?) kvar som landmärke.  /Edit: Numera inte vitt men blått, ser jag på Google Street View/

På grusvägen genom skogen

Medan stora vägen fortsätter mot Romelanda upp längs älvdalen svänger vi alltså av till vänster, förbi en fotbollsplan, uppför en lätt backe och in i skogen. Här dominerar i dag Lysegårdens golfbana med all dess parafernalia – gjorde åtminstone så vid mitt senaste besök, det börjar bli några år sedan – och minnet bleknar.

Badplatsen vid Romesjön

Man åkte förbi gårdar och torp utslängda i skogsbrynen, men minnena är oklara.

Där finns de stora grustagen, som växte med åren så att man till sist åkte på en ganska smal grusås, där är avtaget ner till Romesjön, sena tiders föredragna badsjö, och når den sega backe som går (gick) under beteckningen Sandlin.

En skogig raksträcka eller två senare är man framme vid det lilla sportstugeområdet vid sjön Duvedammen, som väl inget annat är en än breddning av Grandalsbäcken lite längre ned i dess lopp.

Upp och ned går grusvägen, fram och tillbaka svänger minnena, här finns diverse små hus vid vilka det häftade historier som jag har glömt. Var det inte något som hette Slätten?

Strax är vi framme vid Grandalen.

Här, där den gamla byskolan låg, delar sig vägen igen, en led går uppför backen mot Åsen, med avtag till Abborrtjärn, och Slättås och Drypesjön och vidare in i fiske- och svampplockningsmarker. I dag är det huvudinfarten till Svartedalens friluftsområde (namnet Svartedalen användes av och till som syftande på Bråtemad, som ligger i domänskogens utkant, men avser i själva verket ett mycket större område). 

Vi fortsätter framåt genom en lövsalsskog av ädelträd, först går det upp, så går det ner, så går det upp igen, och så öppnar sig skogen vid Hasselbergs stuga och det är dags för chauffören att tuta.

Tuut – tut-tuuut – tut-tuut.

Två eller tre serier signalerar att vi är på väg.

Barnen på plats springer ner till milstenen för att ta emot, milstenen med Fredrik I:s namnchiffer., någon sätter på kaffet och allmänt uppsluppen stämning råder.

Den korta långa resan

Så är vi framme; en lång resa är fullbordad. Och det är lite svårt att från dagens betraktelsepunkt fatta att denna resa från storstaden ut genom småstaden och ut på det verkliga landet, där vattnet finns i kallkällan och såväl elektricitet som telefon saknas, och den lantliga friden ligger över allt, handlar om en sträcka på kanske tre mil.

En tyvärr väldigt oskarp bild
 är den enda jag har som visar
skylten till "Något 3" 

Om de resande har riktigt mycket packning körs bilen ett litet stycke uppför Dalens väg – den där vägskylten pekar mot det mystiska ”Något” -  annars stannar man på parkeringsplatsen invid garaget. 
Mycket har man burit uppför den backen, sedan på den lilla stigen förbi den övergivna gamla brunnen, längs med stenmuren och fram till målet – Bråtemad. 

Vilka träffar vi där?

Morfar naturligtvis, han tillbringar större delen av sommaren där, när han inte organiserar resor söderöver. Mormor förstås så länge 
hon levde.

Högst sannolikt träffar vi deras mellersta dotter med familj – vi tillbringade varenda sommar från slutet av 50-talet till början av 70-talet där.  

Garaget. Bengt Jr och Ingrid.

Troligen någon eller några andra av Lundegardssläktens kusiner, med eller utan sina föräldrar, alla passerar revy där under 50- och 60-talens somrar. 

Till eftermiddagskaffet kanske vi får besök av andra släktingar eller vänner – kanske faster Ingeborg och några från hennes släktgren som har kommit över från Torpet.

Någon gång är Englandssläkten på besök med Farbror Tor i spetsen.  Ibland någon annan, visar fotografierna. Och alltid är det väl någon extra kusin att räkna in.

Kaffe intas, när vädret så medger, ute på planen vid husets kortände, nedanför bersån, under den imponerande lönnen, i trädgårdsstolarna som efter hand byts ut, de gamla vita får ge vika för moderna i flätad plast.  Kaffet dricks i de vida tunna kopparna där det svalnar snabbt. Kanske är det bryggt på tidens nya  vis, i en Melitta; man kan vara modern även om det är primitivt.

Men barnen får saft, kanhända kokt på torpets egna bär, eller en annan av tidens nymodigheter Oboy (eller dess föregångare Nesquick).

Är det fint kanske det kommer fram någon Sinalco-flaska, den tyska läsk som morfar visste att alla barn föredrog (och javisst, den var helt okej).

I nästa avsnitt går vi husesyn och bekantar oss med de närmaste omgivningarna.

Primitivt som sagt. Karin J diskar - senare flyttades diskplatsen till kortsidan ner mot Hennings rum.
Obs att huset behöver en rejäl ommålning (som också genomfördes något senare.
(1957)

Sven M och Kerstin J  parkerade på den lilla gången som ledde upp från huset upp till Dalens väg.
Finklädda, troligen på väg till Liseberg.
Till höger upp i backen låg en övergiven brunn som var ganska spännande.
(1966)

Direktör Lundegard i odlartagen, iförd karaktäristisk mössa från Mjölby kvarn.

I vänster bildkant de vinbärsbuskar som förekom nere på ängen vissa perioder.

(1957)

En tyvärr mycket skadad (stum-)film från sommaren 1963

med då ettåriga Kerstin väldigt mycket i centrum...

Ger en viss bild av miljön på Bråtemad.

____________________________________________

Fortsättning - mest om husen - finns här.

Och ännu mera fortsättning, om bad och fiske - här!

Berättelsen om Gulsparvsgatan:10

o Del 1

o Del 2

Något om Gulsparvsgatan, del 2 (kopia)

Uppföljning av berättelse inspirerad av släktmöte 8 nov 2014. Första delen här.

                                                                                                                              Foto Klas M

I förra avsnittet lämnade vi sällskapet på väg att gå till sängs.

Sov gjorde besökande på Gulsparvsgatan i Tavelrummet, eller efter mormors bortgång i hennes gamla rum, som fortsatte att heta Mormors rum – alt Farmors rum – så länge morfar bodde kvar.

  Tavelrummet var åtminstone denne skribents favorit.

  Sitt namn till trots innehöll det alltså inga tavlor, men desto fler fotografier. Väggarna var fyllda med bilder, enligt en noggrant uträknad modell.

  En vägg, den till höger om dörren, innehöll allmänna släktbilder. Där fanns det stora handkolorerade porträttet av den vackra Frida Murén i yngre dagar – den finns nu tydligen hos Klas – där fanns en stor bild på tre muntra gossar, Bengt Sr och hans två bröder Tor och Yngve, och en melankolisk flicka, deras syster Greta, sedermera gift Thelin.

  Där fanns flera porträtt av Granny, Evelina Lundegard f Svensson, de nyss nämnda fyra syskonens mor.

Där fanns lokförare Edward Murén med sitt lokomotiv. Där fanns bilden på de fem studenterna och de fem scouterna. Och en rad andra.

  På de övriga väggarna hade vart och ett av barnen (dvs Bengt Jr, Britta, Karin, Diddi och Sven) fått var sin avdelning, med ungdomsporträtt, kanske någon studentbild, bröllopsfoton och förstås barnbilder. Alla kusiner fanns där.
Det där rummet var också en del av det som hållit hos samman, den där känslan av att vi faktiskt hör ihop, (även om det troligen var få som tillbringat så mycket tid med att betrakta dem, räkna dem,  jämföra dem och på olika sätt sortera dem i huvudet som just jag har gjort).

  När bohaget på Gulsparvsgatan delades upp 1973 eller -74, den där gången som morfar på sitt oerhört typiska vis skulle ordna arvsskiftet efter sig själv, så delades bilderna upp och var och en fick förstås ”sina” och så delades de gemensamma upp efter intresse eller slump.

 En del har kopierats och finns förstås i flera exemplar, andra inte. Bilden på mormorsmor Frida finns alltså  tydligen hos Klas, den av morfar och hans syskon har hamnat hos mig. Lokförarbilden finns väl hos Bengt M.

Hilversum och Morfar Ginko

   I detta rum, liksom i mormors rum, fanns ett otympligt åbäke till säng, en plåtlåda i vilken sköts in en annan plåtlåda som kunde dras ut och fällas upp – vid risk av klämskador – så att man fick en dubbel sovplats. Det var en liten triumf för små pojkar när de blev stora nog att klara av och betros med detta.

Mormors rum, som låg på andra sidan burspråket, på husets baksida men med morgonsol, blev alltså också gästrum sedan mormor så hastigt gått bort 1960. Det var inte lika spännande, även om där fanns en uråldrig radio – tidig trettiotalsmodell? – som visserligen fortfarande fungerade men var svår att begripa sig på med alla sina främmande namn som Hilversum, Kalundborg, Brünn och vad det nu var för några.
FM-bandet hade den inte, Radio Luxemburg fick skruvas fram på modernare apparater.

   Här fanns också ett möjligen mera imposant än egentligen vackert toalettbord med stor spegel (finns denna grupp kvar och vem har i så fall den?) samt ett innehållsrikt sybord, som väl nu finns hos Kerstin.

  Jag förknippar också mormors rum med den oändligt tråkiga barnboken om Morfar Ginko, som av för mig obegripliga skäl var populär på 50-talet.  Det var öht inte så himla väl försörjt med underhållningen för barn på Gulsparvsgatan då, även om det fanns något byggbrio och några spel. Jag tror att det blir marginellt bättre senare, men något lekland var morfars hem aldrig.

Man fick lita till sin fantasi

Genom serveringsgången till köket

  Från mormors rum – och burspråket – ledde serveringsgången till köket (förbi badrummet där det fanns en mystisk pjäs som kallades bidé och som man aldrig hade sett maken till någon annanstans).

  Gången var full med skåp som i sin tur var fulla med diverse husgeråd och annat nyttigt som man aldrig har plats för i mer spartanskt inrättade moderna hem.

  Köket upplevde jag som väldigt stort när jag själv var liten, men min känsla nu är det faktiskt inte var särskilt spatiöst. Det hade skåp och bänkar runtom, och till skillnad från moderna kök ingen matplats. Det åts aldrig i köket på Gulsparvsgatan, annat än möjligen någon stående macka eller dylikt.

   Det var inte heller någon plats där barnen vistades särskilt mycket, sedan de växt ur yngsta koltåldern. Jag tror inte vare sig mormor eller mostrar var särskilt förtjusta i att ha ungar rännande kring sig när maten skulle lagas.

  För det var kvinnorna som lagade mat, när kvinnor fanns i huset. Morfar, som ju tillbringade närmare 15 år som änkeman i detta hus, kunde förstås sno ihop en måltid själv – och hade gärna synpunkter på  hur sådant skulle göras – men det var inte han som stod för maten när  till exempel vi var på besök.

Riven ost i sprit

  En sak är förknippad med köket på Gulsparvsgatan: potkäs.

  Detta egendomliga ord för ett egendomligt fenomen handlar om en av morfars favoriter, som mormor brukade göra – rivna gamla ostskalkar som rörs ut med sprit, normalt konjak, till en krämig massa som jag som barn tyckte luktade förfärligt, vilket ytterligare stärkte mig i min uppfattning att morfar inte var riktigt som andra, om han nu kunde tåla detta.

  Något säger mig att känslan inte skulle vara så annorlunda i dag.

  Ordet potkäs är inte som jag trodde svengelska, utan någonsorts lågtyska, har jag nu lärt mig på det världsomspännande datanätet internet.

  Innanför köket låg Jungfrukammaren. När syskonen Lundegard växte upp i Alpklyftan var jungfrur en högst påtaglig realitet, men på Gulsparvsgatan var tjänstefolket inskränkt till Fru Kindblad som kom och städade någon gång i veckan och med tiden blev allt mer som en bekant i familjen.
Så i Jungfrukammaren bodde morfar.

Det är mig obekant om makarna alltid hade skilda sovrum, det kanske någon annan har koll på, men på Gulsparvsgatan var det så.

  Till Jungfrukammaren kunde man gå på morgonen ibland och få en karamell ur morfars karamellburk, en blåaktig historia som det stod Cap på, men som vanligen var fyllt med små polkagrisar av typen små kuddar; någon gång kunde det vara Kungens av Danmark bröstkarameller. (Mormor körde däremot mest med Nickel – Gammaldags, Frukt eller Mint).

  Till Jungfrukammaren hörde ett eget handfat, vilket fascinerade mig. Jag tror att det var där som Anders och Mikael nån gång till sin mormors/farmors förtvivlan fick idén att tvätta strumpor, med en mindre översvämning på golvet som följd.
Min mamma hade roligt åt sin mors kommentar att hon var förvånad för att Mikael – som då hade vistats en tid hos sina farföräldrar -  aldrig hade gjort så förut. Mamma försäkrade att det trodde hon säkert, men såvitt hon kunde minnas hade inte heller Anders gjort något liknande.

   Där ser man vad kreativa själar kan entusiasmera varandra till.

Det bästa till sist

Nu har vi gått nästan runt – vilket också var någonting man som barn kunde fascineras av, att det gick att gå (eller för den delen springa) runt, runt – hallen, matsalen, burspråket, serveringsgången, hallen igen…  Det var inte heller något som morfar uppskattade riktigt efter förtjänst.

  Återstår biblioteket. 

  Alltid det riktiga favoritrummet. Väggarna var som sig bör täckta av hyllor från golv till tak, utom fönsterväggen, där en dörr ledde ut på altanen.

Jag tror men är inte säker på att morfar hade snickrat hyllorna själv. Många av böckerna hade han hur som helst bundit in – bokbinderi var en av de saker han fyllde sin tid med sedan de klena nerverna hade avbrutit hans affärskarriär något i förtid.

  Det var en väldig blandning av litteratur, där fanns en del skönlitterära klassiker av äldre modell i kompletta serier – tänk samlade Tegnér eller Goethe på originalspråket – där fanns udda vetenskapstitlar, där fanns en del Göteborgiana och Smålandica, där fanns mycket historia, en del lite modernare skönlitteratur, och med tiden en del med släktanknytning.

   Det fanns också en liten sekretär med en enkel skrivmaskin – som jag har skrivit några gymnasiala dikter på – samt en alldeles underbar skinnfåtölj.

   En som man kunde sjunka ned i på alla möjliga ledder, exempelvis på tvären med benen hängande över ena karmen.

   Denna åtrådda pjäs kom så småningom i min ägo men tålde tyvärr inte flytten från Göteborgs- till Stockholmsklimat. Skinnet torkade och sprack trots omvårdnad, sadelgjorden lossade och revade sig, fjädrarna hoppade ur och stoppningen rann ut.
Den är inte längre bland oss, men ännu saknad.

   Ett rum som detta bibliotek har jag drömt om i ett halvt sekel. Till sist har det lyckats mig att skapa något lite lite liknande här hemma, men som paradiset på Gulsparvsgatan blir det aldrig.

______________________

Min syster Kerstin på altanen, utanför matsalen; biblioteket t.v. innanför det täta vildvinet, Tavelrummets fönster till höger. Bilden troligen från påsken 1969.

En sällan sedd gäst, min faster Ulla, vid Kerstins dop augusti 1962 - bilden avses ge en liten aning om hur det såg ut i Tavelrummet; man kan ana tre av "familjegruppena", 
till vänster Karin, i mitten Diddi och till höger Sven (av vilken grupp man endast ser ett barnporträtt av Thomas)

Samma rum vid samma tillfälle - Britta och Hjördis (Trasse) Freeman.

Vilka bilderna visar är tyvärr omöjligt att avgöra här

Exempel på bild som hängde i tavelrummet - ett collage som visar denna bloggs författare i avsevärt yngre dagar, bland annat som påskkäring, originellt nog.

.

På baksidan av huset fanns en sandlåda. Här är det min bror Anders som har parkerat sig där,
iförd rejäla galonbyxor och tidstypisk luva.

Första delen av erinringarna hittar du här.


Om Alpklyftan får någon annan skriva.

Något om Gulsparvsgatan, del 1 (kopia)

Av uppenbara skäl kom vi vid släktmötet att tala en del om huset på Gulsparvsgatan, där mormor och morfar bodde från tidigt 50-tal, villsäga den tid som de flesta av oss kusiner har minnen av. Några nya och gamla bilder finns också i bildhäftet.

Emellertid slogs jag under kvällen av något som borde varit uppenbart för mig från början, nämligen hur mycket av det som är självklart för mig naturligtvis är fullkomligt obekant för de flesta av dem som var med i lördags.

Den som är född eller ingift i släkten efter ca 1973 har aldrig satt sin fot på Gulsparvsgatan 10.

Därför några små minnesbilder här, några minnets ibland suddiga eller slarvigt exponerade snapshots från då och där.

Kusiner och andra för vilka minnesbilderna står kristallklara får hoppa över.
Och ni som minns saker på ett annat sätt får gärna vänligt ge er version, så berikar vi alla.

(Och ni som tänker på Bengt Lundegard Sr som något annat än "morfar" - ni är ju i majoritet - får ursäkta mitt skrifsätt...)

Vägen dit

Huset låg och ligger alltså på Gulsparvsgatan, en bland flera gator med fågelnamn i den del av södra Örgryte som kallas Skår – såväl Skårsskolan och Skårskyrkan är grannar (och Skårsgatan tog en förbi eleganta funkisvillor bort mot Månskäregatan, där Britta med söner bodde).

Man tog sig till Gulsparvsgatan inifrån stan genom att – via Korsvägen eller på annat vis – orientera sig till St Sigfrids plan, och därifrån längs St Sigfridsgatan söderut ett par hundra meter till den lilla köpcentret där Skårsgatan vek av åt vänster (åt höger gick vägen ner mot Almedals station, en vanlig kvällsnöjespromenad på det 50-tal som var mer svältfött på underhållning än samtiden).

Omedelbart in på Skårsgatan svänger Gulsparvsgatan av till höger, och om något hundratal meter är man framme vid huset.

Om man – som min familj ofta gjorde – kommer från Stockholm, vill säga ”södra vägen” över Jönköping, så rullade man nerför Kallebäcks lider och svängde in till höger mot Gulsparvsgatan från andra hållet. Där är totalt förändrat nu, det går inte längre ens i fantasin att frammana hur det en gång såg ut.

Huset är en tvåvåningsvilla med en lägenhet i varje plan – plus en stor källare och en rymlig vind. På övre planet bor husägaren och hyresvärden, en tvättsvampsimportör av grekisk extraktion vid namn Manolis Cassaras. Han omnämns omväxlande vid för- och efternamn vilket kan vara förvirrande för barn.

Morfar hyr det undre planet, fem (eller sex, beroende på hur man räknar) rum och kök.

Förhållandet mellan hyresgäst och hyresvärd är stundom lite ansträngt, på ett sätt som man som barn inte riktigt får något grepp om. Min misstanke med 50 års distans är att vi har att göra med två inpiskade affärsmän som försöker lura den andre bäst de kan. Men jag vet inte.

Vi stiger in genom den låga järngrinden, den som var så kul för de minsta att stå och svänga fram och tillbaka på (jag sade ju att kraven på nöjen var annorlunda då!). Över huvud taget var det omgivande staketet på sin stenfot behändigt lågt för barn att klättra över. Och på. 

Den stenlagda gången bredvid garagenedfarten tar oss fram till portens dubbeltrappa. Vi tar dörren till höger och stiger in i farstun som leder till hallen där det tronar en chiffonjé. Till höger har vi dörren till husets bästa rum, bibilioteket. Tillbaka dit senare.

Höger eller vänster?

I hallen har vi två val – givet att vi inte tänker gå ned i källaren eller besöka den lilla toaletten – nämligen att svänga till vänster mot serveringsgång och kök, eller till höger in i stora rummet, där det stora matsalsbordet tronar – det som väl Caroline har i dag?

Vi tar högervarvet.
Bakom bordets huvudända, där Direktör Lundegard förstås sitter när det är lite större middagar, står en stor skänk, fylld av silver och tennsaker. Barnbarnens favorithyss är att lyfta på tennsejdeln med en speldosa i botten; morfar/farfar är sällan lika förtjust i det.  Sejdeln finns i dag hos Kerstin.

  Bredvid skänken står en Moraklocka som då och då vaknar till, morrar lite och slår några slag.

  Längs med denna matsalsdel löper en fönsterrad med en typisk 50-talsutsikt mot gatan, där det alltid står Volvobilar med vita däckssidor i stilla regn; någon gång går en herre i hatt eller några damer i åtsnörade poplinkappor förbi. Längs med hela denna sida av lägenheten löper en smal altangång.

  Här vid matsalsbordet samlas man när lite större delar av släkten träffas. Och äter till exempel havskräftor – förlåt: hafskräftor – eller piggvar.

  Är det till exempel bara familjen från Fanérvägen som kommit på besök blir det nog snarare rödspätta, serverad i lilla burspråket i husets sydligaste del, mellan Tavelrummet och Mormors rum.

  Dit kommer man genom att fortsätta förbi den öppna spisen som det mycket sällan eldas i, där det står två höga fåtöljer med flätade sitsar som barnen ABSOLUT inte fick komma nära…

Den hemska frukten

  I burspråket står ett bord som morfar låtit tillverka ca 1920 efter egna ritningar, med svarvade ben, och tre tillhörande fåtöljer. Den möbelgruppen finns numera hos Kerstin.

På ena väggen hänger koppar-, på den andra mässingspjäser. Bakom morfars plats, till höger om vi nu ser ut mot fönstren, har tapeten fått lappas, sedan han nött ut den genom att luta sitt huvud mot den.

  Här äts de flesta måltider, inklusive barnbarnsfavoriten eftermiddagskaffe med kakor och bullar – bland annat morfars favorit butterkaka.

Men också frukosten, där patriarken slukar ägg på ett sätt som barn kunde finna mindre aptitligt.

  Och så middagar med den förfärliga konserverade frukten till efterrätt.

  Många kanske tycker om konserverad frukt; denne skribent gör det inte.

  Päronen kan gå an, och mandarinklyftor för all del. Men persikor, aprikoser, fruktcocktailerna och framför allt den hemska ananasen!

Men nu var det så att Morfar hade varit grosshandlare i kolonialvarubranschen, och odlade sina gamla kontakter. Matkällaren var full av konservburkar (och tyska vinflaskor – men det är en senare historia).

  Hade man tur fick man själv uppdraget att springa ner för den branta källartrappan, förbi de doftande högarna av grekisk tvättsvamp, och hämta upp en burk. Då kunde man med tur hitta de uthärdliga päronen. Men hade man otur hade mamma bestämt att det var nyttigt att pröva något man inte gillade.
Eller bara att barn visst tycker om frukt.
Då kunde det bli aprikoser. Jag kan fortfarande känna dem växa i munnen…

   I fåtöljerna i burspråket satt också de vuxna på kvällen och talade om Livets Allvar, företrädesvis några politiska kannstöperier kring läget i grannländerna – morfar höll sig ju med danska Politiken och tyska Die Welt, och namn som Erich Mende, Aksel Larsen och Franz Josef Strauss snurrade i luften.  Det var mycket man inte förstod.

  Morfar drack då alltid en öl, möjligen två men inte mer, innan han drog sig tillbaka till sitt rum – Jungfrukammaren innanför köket.

Men då hade man som barn redan blivit lagd, vanligtvis i utdragsdelen av någon av de tunga plåtsängarna som fanns två stycken av, en i Tavelrummet och en i Mormors rum.

  I nästa del ser vi på bilder i Tavelrummet - som namnet till trots inte hyste en enda tavla - går igenom serveringsgången, äter karameller i jungfrukammaren och slår oss ned i fåtöljen i biblioteket...

_____________________

Några bilder från då. Tiden har inte alltid farit så väl fram med min pappas gamla dior, men jag har försökt photoshoppa dem så att det åtminstone går att se vad de föreställer.

Patriarken vid sitt matsalsbord.

Julen 1957 samlades en stor del av släkten. på Gulsparvsgatan.  Tre av kusinerna lyssnar artigt på vad morfar (skallen i förgrunden) talar om. Två är mer intresserade av pepparkaksstugan.

Här står bordet i vinkel mot vad det vanligen gjorde.

Morfar och dragspelet kunde vara ett särskilt kapitel. Här med Ingrid, likaledes julen 1957

Läderfåtöljen är en av två - i dag finns en hos Caroline, en hos Magnus.

Britta serverar sina föräldrar glögg. Morfar i sin typiska röda kavaj (det var dock inte han som var tomte, det var Sven L). Burspråket i bakgrunden.

Sven, Mikael, Karin J, Torbjörn samt Britt i burspråket (som dock aldrig kallades så, vad jag minns - jag har bara försökt förklara vad det faktiskt var...).

Britt i morfars stol, det var sällan någon annan tilläts sitta där...

En något senare tid - Sten J packar bilen utanför huset, påsken 1969. 

Bilden medtagen mest för att visa miljön - blicken norrut mot Skårsgatan - kyrkan ligger alldeles till höger om de tvärställda husen i bakgrunden.

----------------------

Fortsättning följer här