Bilresorna 2: Dagbok och Wiking-bilar

  

På Danevirke vid Slesvig, sommaren 1960. En av författarens favoritbilder alla kategorier.
Så laddad. Någonting ur en svår, kanske expressionistisk film?  Och ändå så enkel
Inte riktigt det vanliga semester-snapshotet i alla fall

(forts från föreg)

En speciell idé som morfar hade var att barnen (barnbarnen alltså) skulle skriva dagbok på resorna.

Det var inte särdeles populärt då.

För en sjuåttaåring som nätt och jämnt lärt sig behärska skrivkonsten var det inte riktigt det roligaste att ägna tid åt när man var ute på en spännande resa och kunde leka med Wiking-bilar eller utforska hotellets vindlingar.

Men sådant var påbudet.

Och på ett halvsekels tidsavstånd är jag tacksam. Eftersom jag faktiskt har kvar åtminstone de flesta av dedär dagböckerna kan jag gå till källorna och konstatera att vi mycket riktigt tillbringade den första natten på sommarresan 1960 i Tiköb.

(Det skall nu erkännas att jag det året inte skrev själv. Jag var visserligen en tidig läsare, men finmotoriken hängde inte riktigt med och min handstil behövde några år för att utvecklas; att jag ens fick B i ämnet välskrivning i andra klass var enbart för att fröken Mårtensson ville vara snäll.

Så det var föräldrarna som skrev.)

Mot Kontinenten

Den andra dagen fortsatte resan längs det som då var Stora Vägen till Kontinenten – detta var före Fågelflyktsvägen över Rödby-Puttgarden och långt innan broarna över bält och sund - alltså över Själland, färja över Stora Bält, vidare över Fyn och genom östra Sönderjylland söderut.

Ja Lillabältsbron fanns förstås, den gamla.

Paris-expressen

Där gjorde vi paus och promenerade; medan vi gick där dundrade Paris-expressen förbi, oändligt spännande blåa Wagon Lits-vagnar. Och min håg för tågresor var definitivt väckt.

Innan man kom så långt måste man förstås åka färja över Stora Bält. Min salig moder har skrivit i dagboken  att vi åkte Korsör-Nyborg men det tror jag inte på, det var nog redan då via Halsskov-Knudshoved man åkte. Vägen in genom städerna tog bara tågen.

Anteckningen om att vi åt smörgåsar på färjan tror jag däremot obetingat på. Det åts mycket smörgås och liknande picknickartat under dessa resor.

Dels förstås för att hålla nere kostnaderna. Det fanns mycket sparsamhet bland de vuxna på denna resa, och under denna tid.

Men det var också enkelt, snabbt – och populärt bland barnen, åtminstone som jag minns det. 

Lite spännande att äta vid vägkanten (eller på färjan). Och plockmat, alltid en favorit.

Dessutom, i just Danmark, smörrebrödens hemvist, vad skall man annars äta?  För egen del grundlade jag en livslång kärlek till ägg&tomat-smörgåsar med krasse på under dessa resor.

Över Gränsen

Gränsen vid Kruså

Via stort och litet Bält kom vi så småningom till Gränsen.

Vid denna tid gick verkligen en gräns vid Kruså.

Dels var det långt före EU, långt före Schengen, i en tid när passen fortfarande stämplades och tullpliktiga varor deklarerades.

Dels var det Nordens gräns; här började den diffusa ”Kontinenten”, här tog det välbekanta slut en smula, och det spännande, nästan exotiska Riktiga Utlandet började

Och dels, och det var viktigare än man kanske kan tro i dag, var det gränsen till Tyskland.

Det var bara femton år efter världskrigets och besaettelsens tid. Bara femton år efter Schickelgrubers död i bunkern. Kriget och nazistatens alla förbrytelser fanns så nära, även för oss som var för unga för att ha upplevt den tiden. Femton år är inte särskilt lång tid.

Jag kan faktiskt fortfarande minnas att jag lätt förvånat tittade på tyskarna och konstaterade att de såg ut som folk gör mest.

Vid Ruhekrug

Just den dagen, första gången jag satte mina små sandalklädda fötter på tysk mark.

Jag minns en servitris på det första hotellet, Ruhekrug strax norr om Slesvig (den finns f.ö. fortfarande kvar).

Hon såg bedövande normal ut. Jag tror nästan att det var en besvikelse.

(En reaktion som för övrigt Leonard Cohen har berört och något raljerat över i en dikt) 

Förvåningen gick snart över. Alla såg helt normala ut.

Fast lite annorlunda ändå. Det här var en avlägsen tid då man faktiskt fortfarande i någon mån kunde se på kläder och accessoarer och hur de bars var folk kom ifrån i Europa.

Det var innan den tid då det finns en HM-butik i varje hörn, innan nya måste-moden spred sig med nätets hastighet i den globala byn.

För en gammal man som mig är det tillåtet att tycka att den tiden på detta vis var mera spännande.

Den där första utanför-Norden-resan tog oss inte särskilt långt ner i Tyskland, egentligen bara till Hamburg, så det kan väl göras till föremål för debatt om vi alls lämnade Norden; jag har själv på annat ställe hävdat att Schleswig-Holstein egentligen hör hit.

Det Annorlunda

Men som sagt, det var annorlunda. 

Pengarna var annorlunda, hotellfrukostarna var annorlunda, glassen smakade annorlunda; och  i leksaksbutikerna i de små städer vi besökte fanns mycket spännande som inte fanns hemma.

Inte minst Wiking-bilar.

Dessa små plastbilar var i skala H0 och därmed väl rimligen i första hand avsedda att gå samman med modelltåg i samma skala. Men det gick alldeles utmärkt att leka med utan inblandning av några modelltåg.

Det kom att bli ett utlandsresornas signum under de där tidiga 60-talsåren, Wiking-bilarna.

Någonstans i en låda har jag fortfarande kvar ett antal, en röd Mercedes 300 SL till exempel.

Och den jadegröna Folkan, nästan en kopia av vår egen första bil (fast utan soltak som den hade).

Den kan jag dock knappast ha köpt 1960, för då hade vi ingen bil

Så länge sedan är detta, att unga familjen Jacobsson, i ett radhus i en Stockholmsförort, med barn i huset, med relativt goda inkomster, inte ägde någon bil.

En så avlägsen tid är det.

Och samtidigt, förstås, så nära

Tåget till Paris passerar Lillabältsbron. Drömmar väcks

En ganska typisk "morfarsk" sevärdhet - den gamla vikingaborgen Trelleborg på västra Själland.
(Huset är en rekonstruktion)

Ett annat typiskt morfarskt mål, Dybböl Mölle.("Tvende Gange skudt i Grus").

Här stred danskarna förgäves mot preussiska styrkor 1864.

Och ännu ett typiskt resmål. Tre kusiner har radat upp sig - eller snarast radats upp av fotografen -
utanför det minsta huset i Ribe. Lite coolt var det att man nästan kunde nå upp till taket.
(Möjligen något retfullt att de stora kusinerna kunde stryka "nästan")

Gränsen vid Kruså. Steg man ur för att visa passen, eller har vi stannat av annat skäl?  Minns ej.
Notera den vajande nordismen.

Tjusig ung mor vid överlastad bil. Ruhekrug.

Kusinerna uppradade igen, denna gång försedda med morfar i världens naturligaste pose.
En av dem verkar inte riktigt kunna ta saken på allvar.

Fortsättning följer

Del 1 finns här