Egentligen hade jag ju tänkt att det skulle vara slut på de släkt- och barndomshistoriska utflykterna i och med den femte och avrundande delen av berättelsen om Bråtemad.
Till annat studium vill min håg jag vända, tänkte jag med Leopardi.
Men hur det nu är.
Det känns lite förmätet att skriva memoarer. Men den här formen, att grotta lite i det förflutna med bilders hjälp, lyfta en tråd här och en där, och plocka upp ett tema att följa ett stycke, för att sedan släppa det någonstans efter vägen, den formen tilltalar mig.
Och jag kom att tänka på resorna.
Jag inser att detta kanske intresserar en mer begränsad krets än tidigare texter, må så vara. Kanske kan det glädja någon, och jag har iaf haft roligt själv när jag rotat i det.
Men när jag tänkte på 50- och 60-talen, på det lundegardskt släktgemensamma, och hade varit på Gulsparvsgatan och på Bråtemad, då kom jag också att tänka på resorna.
Till var och en av min barndoms och tidiga ungdoms somrar hörde en utlandsresa med bil, och oftast med morfar som reseledare och chaufför.
De hörde till de mest formativa erfarenheterna, upplevelser som färgade det följande året och lång tid därefter; ja, hela min förtjusning i långsamma resor i det europeiska närområdet grundläggs där (där och förstås i tågluffartiden)
Morfar antog rollen av en sorts enmans privat resebyrå.
Han korresponderade med turistbyråer, dessa förträffliga institutioner med sina lockande broschyrer och sin kunniga personal, som tyvärr försvann med webbens nyöppnade möjligheter att researcha själv.
Han tog kontakt med hotell och uthyrare. Han hade till och med eget konto hos bokhandlare Liesegang i Slesvig.
Han skickade tidningsklipp och färjeturlistor.
Han höll sig – och andra! – igång.
Ibland gick det kortare resor till Danmark, men jag tänkte uppehålla mig vid två resor som gick utanför Nordens gräns, om än ganska knappt i det första fallet.
1960 stuvade sig morfar, mina båda föräldrar, kusinerna Jens och Odd samt min då sexåriga ringhet in i morfars bil – en Volkswagen-bubbla – visserligen inte den klassiska modell 1954 med det karakteristiska registreringsnumret 016016 ( känd som ”O sexton O sexton"), utan en alldeles ny, men fortfarande en VW-bubbla.
Väntan i Halsskov, väskor på taket |
Lite packning gick ju in i bagageutrymmet under framluckan, men mycket var det inte. Och i skuffen i kupén, populärt kallad ”Holken”, där fick ett av barnen sitta – oftast Odd, eftersom Jens var lite för stor och jag betraktades som så liten att jag nog borde få sitta i mammas knä.
Fast det blev en del vändor i holken även för min del.
Det var således ganska trångt. Och synen på trafiksäkerhet och barn i bil var en annan för ett halvsekel sedan. Jag tror att det fanns säkerhetsbälten fram i den bilen, men är inte säker.
Inte för att bilarna gick så himla fort på den tiden, jag minns att Folkvagnens hastighetsmätare visade upp till 120 men så fort gick den aldrig ens lättlastad, och med sex personer i bilen och deras packning på taket låg maxfarten snarare under än över 100, och marschfarten, på den tidens vägar som plikttroget rullade igenom alla städer och andra orter på vägen, blev därefter.
Höjdhopp vid Hittarp |
Så mycket mer som man gärna stannade till vid Hittarp, om familjen Mårtensson var på plats.
En stunds lek och stoj och kanske någon spännande upptäcktsfärd längs stranden för barnen, för de vuxna en fikastund och småprat.
Men morfar var nu en gång som han var och raster fick inte ta för lång tid, hur trevligt det än var.
Snart stod han där vid bilen och räknade in sällskapet.
Snart stod han där vid bilen och räknade in sällskapet.
Typiskt, just när man hade det som roligast…
Kusiner i Tiköb: Jens, Klas, Odd, Sven, Torbjörn |
Det var dock på hemvägen, se kommande inlägg.
På hemväg från Tysklandsresor hade morfar för vana att tura några varv enligt ett elaborerat system för att föra över vin (och i någon mån öl) utöver den begränsade tullfria ransonen. Han använde bland annat just Tiköb kro som mellanlagrings-station.
Huruvida han verkligen tjänade några pengar på de där manövrerna var redan då föremål för barnbarnens tvivlande spekulationer – låt vara att såväl bensin som färjebiljetter var billigare på den tiden – men smålänningen i honom njöt av att, som han tyckte, komma billigt undan.
Tiköb kro, ja.
Tiköb kro, 1960 |
Hur den kom att bli morfars/släktens favorittillhåll i trakten under några år vet jag inte, men jag minns att den var billig, även efter den tidens mått när svenska resor i närområdet ännu hade ett drag av ”valutasvineri” och den danska kronan stod i 70-80 svenska öre.
Jag misstänker att detta kan ha bidragit.
Logit var väl därefter – enkelt. Ingen dusch på rummet direkt.
Men jag minns det som rent och prydligt och maten var god.
Läget var förstås också viktigt. Dels som sagt på en ganska lagom första etapps avstånd från Göteborg, dels alltså väl placerat för de där vintransporterna.
Mot slutet av 60-talet flyttade fokus till Esrum Kro, ett stycke därifrån men i samma trakt.
Bakgrunden till detta är mig obekant men jag skulle inte bli förvånad om direktör Lundegard blivit sur på något i Tiköb.
Kroen där fanns kvar till 1995 då den brann. I dag är det andelslägenheter på platsen, läser jag på webben.
Troligen tillbringade vi alltså första natten där, denna sommarresa 1960.
fortsättning följer
/Edit: när man tittar närmare på denna bild verkar det som att entusiasmen hos de avporträtterade är väldigt måttlig. De två främsta ser närmast sura ut, och även i de bakre leden verkar det långt till leendena. Avbröt fotografen-regissören något mer spännande?/
Höjdhopp på stranden ut mot revet på Hittarp. Jens, Klas. Ribban på 80? |
Kusiner vid Tiköb. En har visst lite svårt att verkligen stå i givakt... |
Tiköb kro, numera tyvärr försvunnen. |
Tiköb kro. Morfars bil, nu utan väskor på taket, parkerad på gården. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar