Jag fick låna ett band från kusin Klas, där Mormor sjunger ett par sånger för honom, någon gång i början av 50-talet - och lyckades få över sångerna i datorn.
På videon ovan hörs den ena, visan Vänta på far om de tre små som står vid fönstret och väntar på att pappa skall komma hem från arbetet.
Den sången minns jag mormor sjunga, och mamma sjöng den också ofta för mig och mina syskon, och även jag har sedan sjungit den, så gott jag nu kunde, för mina barn.
Visan är gammal nog att Mormor kan ha sjungit den även för sina egna barn på 1920-talet - jag tror att mamma kan ha sagt något i den vägen, men jag vet inte säkert. Kanske är det något jag bara önskar mig ha hört.
Men detta att plötsligt höra en röst som varit borta i nästan 60 år!
Mormor som var född 1890 gick ju bort, plötsligt, sommaren 1960.
Vilket gick mitt sexåriga jag djupt till sinnes. Jag var väldigt arg den gången. Att människor kunde bli sjuka och dö, det visste jag ju. Bara alltför väl.
Men det var just det, de skulle vara sjuka först; man skulle få en varning.
Mormor var bara plötsligt borta.
Det var inte så det var tänkt. Det var djupt orättvist.
Och nu, på något vis, plötsligt där.
