Mormor sjunger

En hisnande hälsning från en sedan länge förgången tid: Plötsligt kan  man höra min mormor sjunga.
Jag fick låna ett band från kusin Klas, där Mormor sjunger ett par sånger för honom, någon gång i början av 50-talet - och lyckades få över sångerna i datorn.
På videon ovan hörs den ena, visan Vänta på far om de tre små som står vid fönstret och väntar på att pappa skall komma hem från arbetet.

Den sången minns jag mormor sjunga, och mamma sjöng den också ofta för mig och mina syskon, och även jag har sedan sjungit den, så gott jag nu kunde, för mina barn.
Visan är gammal nog att Mormor kan ha sjungit den även för sina egna barn på 1920-talet - jag tror att mamma kan ha sagt något i den vägen, men jag vet inte säkert. Kanske är det något jag bara önskar mig ha hört.

Men detta att plötsligt höra en röst som varit borta i nästan 60 år!
Mormor som var född 1890 gick ju bort, plötsligt, sommaren 1960.
Vilket gick mitt sexåriga jag djupt till sinnes. Jag var väldigt arg den gången. Att människor kunde bli sjuka och dö, det visste jag ju. Bara alltför väl.
Men det var just det, de skulle vara sjuka först; man skulle få en varning.

Mormor var bara plötsligt borta.
Det var inte så det var tänkt.  Det var djupt orättvist.

Och nu, på något vis, plötsligt där.

Min mamma och jämställdheten

Not: Detta inlägg publicerades först i Glad och bitter, och hör som personlig betraktelse mest hemma där.

Men eftersom det också i hög grad rör det lundegardska arvet lägger jag in den även här.

Mamma och hennes syskon när lillbrorsan tog studenten

Nyss passerade först min mammas födelsedag, och sedan Kvinnodagen.
Det fick mig något att tänka på min mammas grad av jämställdhet och frigörelse, och hennes – och förstås även min – position i tiden.

Och det är, förstås inte alldeles enkelt.

Min mamma "fick studera", som det hette. Hon tog studenten, vilket bara en minoritet av flickor i hennes årsklass gjorde. Så gjorde även hennes båda systrar, liksom - förstås - de båda bröderna.
Hon kunde ta sig fram på franska, tyska och engelska men hade den sista tiden nog glömt bort det mesta av sitt latin. Efter studenten gick hon en handelsskola och fick sedan en yrkesutbildning som postexpeditör, ett yrke som hon en tid även utövade.

Och sedan blev hon hemmafru. Ajöss med jämställdheten. Födde tre barn, tog hand om dem, lagade mat, städade huset, passade på familjens ekonomi – det ingick en del matte i vägen till studentexamen även på latinlinjen.

Och när hon så småningom kom ut på arbetsmarknaden igen så var det i den mest typiska av kvinnosektorer – barnpassning.
Först som dagmamma, sedan som vårdare av sjuka barn.

Allt medan hennes make, studiesekreteraren och redaktören, drog hem pengarna.

Tröstlöst alltså?

Ändå inte. För jag och min syster växte upp i ett hem där både mamma och pappa hade studentexamen och annan utbildning, där mamma också kunde fråga om vägen på tyska eller till nöds tyda en latinsk inskription. Även om hennes håg måhända faktiskt snarare låg åt dagbarnsvårdhållet än åt matematiken eller latinet – jag tror hennes bästa tid på många sätt var just den då hon arbetade med barn – så var det en självklarhet för oss att mamma och pappa båda två hade den där intellektuella grunden.
Hade "fått studera"

Och för den delen, att man kunde vara hemmafru av någonsorts val (och, ja naturligtvis av konvention), inte för att man inte skulle klara ett intellektuellt arbete.

Det är som med det mesta här i livet: det finns flera sidor av saken, när man tittar lite närmare på den.

                                      Postexpeditörsutbildning nån gång på 40-talet. 

                                   Uppgift: Hitta mamman!

Bilresorna 3, Hagenbecks ombud och fläckarna i Fleckeby

Väntan på färja

(fortsättning av berättelsen om en resa 1960; vår överlastade Folkvagn har just korsat gränsen vid Kruså och fascinerade barnögon har sett Riktiga Tyskar)

Från Ruhekrug åkte vi vidare söderut i det stora främmande landet.

Vid Rendsburg gick vägen i en tunnel under Kielkanalen; där stannade morfar bilen, klev ut och lät min pappa köra igenom, varefter han omedelbart återtog förarplatsen.

Samma procedur upprepades vid alla tunnelpassager under de där resorna.

Det var någonting med hans ögon, mörkerseende och omställningar, som gjorde att han absolut inte ville köra i tunnlar.

Jag kan ha viss förståelse för det; det enda som är trist när man kör i Norge är just tunnelpassagerna, och då inte minst just omställningarna mellan ljus och mörker.

Nu är de norska tunnlarna iofs ofta kilometerlånga och ibland klent ljussatta, medan passagen under Kielkanalen – eller Nieuwe Maas  i Rotterdam där samma scen utspelades ett år senare - är en snabb affär.

I alla fall, så gick det till.

Möte med lejon

Den stora begivenheten den där dagen var dock inte tunnelpassagen, utan Hagenbecks djurpark i Hamburg, den vars ombud lejonet åt upp i Taubes ”Möte i monsunen”.

Hagenbecks. De slöa lejonen...

Och det var just lejonen som var grejen.

På Hagenbecks fanns det nämligen LEJON. 

Riktiga lejon!

Jag minns fortfarande den exaltationen.

Riktiga lejon!

I verkligheten!

Jag minns också ett litet stänk av besvikelse, för lejonen var ena slöa jäklar som bara låg och vilade i ett hörn av det stiliserat afrikanska landskapet, föga intresserade av att visa sig för sensationslängtande pojkar.

Och brödet på serveringen i djurparken, där dagens lunch intogs, var surt. 

Jag tror att ”äckligt” var den term som barnen använde, åtminstone när inte morfar hörde.

Betydligt trevligare var kvällens avslutande måltid, en sorts hotellrumspickninick av den sort som morfar favoriserade.

Kallskuret av lokalt snitt, lokalt bröd, någon tomat, lite frukt. 

Utländsk läsk - ack, dansk Citronvand! Tysk Sinalco!

Delvis tror jag de måltiderna ordnades av ekonomiska skäl. Det var väl morfar som stod för fiolerna totalt, och med sex personer kan kostnaderna lätt springa iväg på ett sätt som en smålänning kan finna otäckt-

Men jag tror att han gillade det också.

Det gjorde vi barn, i alla fall jag. Åtminstone när man inte tvingades äta persikor – eller var det aprikoser? – som en gång i Husum med den något bakvända motiveringen att barn tycker om sådant.

Men i Bad Oldesloe, strax norr om Hamburg, sommaren 1960 var det inga persikor, bara bröd och kallskuret, kanske någon ost, läsk till barnen och öl eller vin till de vuxna.

Mycket trevligt.

Gasthof Hammerich
i Fleckeby

Det var vid en senare måltid av samma sort på denna resa, i det lilla Fleckeby strax utanför Slesvig, som en något för varm flaska sekt (tyskt mousserande vin) förvandlades till en fontän som sköt rakt upp i taket, något som min salig fader fick leva med i fortsättningen – ”den där gången som Sten lekte med sekten i Fleckeby”.

Jag tror att det så lämpliga namnet bidrog till att hålla liv i historien.

Gasthof Hammerich i det tämligen insignifikanta Fleckeby finns för övrigt fortfarande kvar; vi passerar där ibland vid våra Maasholmsresor.

Vid Zongränsen

Längre ned i det kontinentala än Bad Oldesloe kom vi inte på denna resa. Det kan med ett drygt halvsekels perspektiv te sig konstigt att det kändes så stort och avlägset. Men det var som sagt en annan tid.

Det var det även på andra vis. En av de stora begivenheterna var att åka bort till gränsen mellan Västtyskland och "Östzonen" - det var ingen som sade DDR vid den här tiden.

Strax utanför Lübeck ligger en liten by som heter Schlutup, en lantlig historia av en sort som det finns tiotusen av i Tyskland. I dag passerar man utan att notera den.

Men då.

Då var Schlutup platsen för Zongränsen.

Nb detta var 1960, före muren, före den totala avspärrningen. Förvisso var gränsen hårt kontrollerad och arbetar- och bondestatens invånare ganska inneslutna.

Men det var långt från kommande tiders kilometervida ingenmansland med minfält och taggtrådsalléer..

Vid Schlutup

Man kunde kika över.

Om nån hade bett mig då att förklara vad det var som var spännande hade jag gått bet.

Och jag är inte säker på att jag kan det i dag heller.

Men det var kanske fascinationen hos Det Andra, och De Andra.

Det än mer främmande, än mer annorlunda.

Och kanske känslan av att blicka in i en förlorad värld, något oåtkomligt.

Det är svårt att förstå i dag, kanske, men under de där åren betraktade de flesta av oss länderna bakom järnridån som ett oåtkomligt område, ett förlorat. Dit reste man helt enkelt inte. Halva Europa var liksom en vit fläck på kartan.

Och in i detta oåtkomliga kunde man kasta en blick.
Vid Schlutup.

Vi tittade, och vände om.

Via Slesvig, där Danevirke, Hedeby och Nydambåten var självklara besöksmål i morfars sällskap (och de läskiga mossliken på museet på Gottorps slott) återvände vi upp till gränsen.

På Danevirke

(För att vara sevärdheter i kategorin ”historiska minnesmärken” fungerar Hedeby & Danevirke rätt bra på familjeresor; vuxna med känsla för sådant kan eventuellt känna historiens lite tröga vingslag och förundras över vad De Gamle kunde åstadkomma, barn kan springa, klättra, hoppa & slå en eller annan kullerbytta, samt fantisera om vikingar och sådant.)

 Dagboken klargör att vi korsade gränsen ett par gånger, jag misstänker att morfar genomförde samma sorts förflyttningar av vinflaskor som vid Öresund, men är inte säker.

Färjan som kördes om

På väg hemåt från denna resa inträffade en krock med Moderniteten.

Färjeöverfarterna, främst vid Stora Bält, var flaskhalsar. Om man var ute i fel tid och inte passade sig, så kunde man få vänta länge. Mycket länge.

Färjan Halsskov passerar "vår" Christian IX,
till barnens skadeglada fröjd

Det ringdes och beställdes och stods i kö och kördes i särskilda filer på ett sätt som var totalt oöverskådligt för oss barn.

Men – när vi denna gång kom till Knudshoved på Fyn för överfart mot Halsskov visade det sig att vår reservation givit oss plats på den uråldriga färjan Christian IX, den sista ångfärjan på Stora Bält, uråldrig redan denna gång för 55 år sedan – bland annat hade den hunnit med att sänkas under andra världskriget, tas upp igen, repareras och åter sättas i drift.

Det var inget för oss barn.

Nej, om vi väntade till nästa avfart skulle vi få åka med nya, toppmoderna ”Halsskov”, det absolut senaste tillskottet i DSB:s Bält-flottilj. En stark lobbygrupp i baksätet arbetade för detta; men förgäves. 
Det avgörande argumentet var att vi inte hade så gott om tid, och inte ville vänta den extra halvtimmen.

Döm om vår skadeglädje när, halvvägs över bältet, den nya färjan, som var väldigt mycket snabbare, gled förbi den gamla skorven vi befann oss ombord på.

Numera är jag förstås glad åt att ha fått uppleva detta historiska fartyg, men då var det en sällsam brygd av surhet och skadeglädje.

Kullerbyttor i Tiköb

De vuxna kommenterade icke saken vidare.

Dagboken ger också klart besked: det var på hemvägen som vi sammanstrålade med familjen M i Tiköb och de klassiska kusinbilderna togs. Barnen fick fläskkotletter och glass.

Och snipp snapp snut så var vi Göteborg igen...

Gasthof Hammerich i Fleckeby strax utanför Slesvig. Känt som platsen "där Sten lekte brandsoldat".
Värdshuset finns f.ö. fortfarande kvar.

Zongränsen vid Schlutup. Bommen på DDR-sidan uppfälld.
Som synes inte bara vi som var på plats.

Graasten, Sönderjylland.
Monument över gränsgendarmernas kommendant, överste Svend Paludan-Müller,
som hade samröre med motståndsrörelsen och skulle gripas av tyskarna i maj -44.
Han vägrade dock, stängde in sig i hemmet och slogs in i döden.

Hagenbecks. De slöa lejonen...

...och de betydligt mer livaktiga stengetterna (som verkar ha fungerat lite inspirerande på vissa)

Väntan i Halsskov. (Bilden har alltså egentligen kommit fel, eftersom detta var på utresan. Här symboliserar den dock barnens motvilja mot att resa med gamla ångfärjor.)

Färjan Halsskov passerar "vår" Christian IX, till barnens skadeglada fröjd

Kusiner kullerbyttar i Tiköb

Samma kusiner nu uppradade

Författaren klättrar på bilen som stannat i någon  holsteinsk småstad.
De där brädorna på sidan av gamla folkvagnar var spännande.
Jag har faktiskt åkt på dem när bilen verkligen rullade.
Men berätta det inte för någon på Transportstyrelsen.
Många folkvagnar fanns det i Tyskland f.ö. - jag räknar till sex på bilden, fem bubblor inkl vår samt en buss. Därutöver, tror jag, en Taunus samt en obestämbar sak som kan vara en Borgward.

_____________

Det kan komma en sorts fortsättning om senare resor. Vi får se.

Del 1 här

Del 2 här

Bilresorna 2: Dagbok och Wiking-bilar

  

På Danevirke vid Slesvig, sommaren 1960. En av författarens favoritbilder alla kategorier.
Så laddad. Någonting ur en svår, kanske expressionistisk film?  Och ändå så enkel
Inte riktigt det vanliga semester-snapshotet i alla fall

(forts från föreg)

En speciell idé som morfar hade var att barnen (barnbarnen alltså) skulle skriva dagbok på resorna.

Det var inte särdeles populärt då.

För en sjuåttaåring som nätt och jämnt lärt sig behärska skrivkonsten var det inte riktigt det roligaste att ägna tid åt när man var ute på en spännande resa och kunde leka med Wiking-bilar eller utforska hotellets vindlingar.

Men sådant var påbudet.

Och på ett halvsekels tidsavstånd är jag tacksam. Eftersom jag faktiskt har kvar åtminstone de flesta av dedär dagböckerna kan jag gå till källorna och konstatera att vi mycket riktigt tillbringade den första natten på sommarresan 1960 i Tiköb.

(Det skall nu erkännas att jag det året inte skrev själv. Jag var visserligen en tidig läsare, men finmotoriken hängde inte riktigt med och min handstil behövde några år för att utvecklas; att jag ens fick B i ämnet välskrivning i andra klass var enbart för att fröken Mårtensson ville vara snäll.

Så det var föräldrarna som skrev.)

Mot Kontinenten

Den andra dagen fortsatte resan längs det som då var Stora Vägen till Kontinenten – detta var före Fågelflyktsvägen över Rödby-Puttgarden och långt innan broarna över bält och sund - alltså över Själland, färja över Stora Bält, vidare över Fyn och genom östra Sönderjylland söderut.

Ja Lillabältsbron fanns förstås, den gamla.

Paris-expressen

Där gjorde vi paus och promenerade; medan vi gick där dundrade Paris-expressen förbi, oändligt spännande blåa Wagon Lits-vagnar. Och min håg för tågresor var definitivt väckt.

Innan man kom så långt måste man förstås åka färja över Stora Bält. Min salig moder har skrivit i dagboken  att vi åkte Korsör-Nyborg men det tror jag inte på, det var nog redan då via Halsskov-Knudshoved man åkte. Vägen in genom städerna tog bara tågen.

Anteckningen om att vi åt smörgåsar på färjan tror jag däremot obetingat på. Det åts mycket smörgås och liknande picknickartat under dessa resor.

Dels förstås för att hålla nere kostnaderna. Det fanns mycket sparsamhet bland de vuxna på denna resa, och under denna tid.

Men det var också enkelt, snabbt – och populärt bland barnen, åtminstone som jag minns det. 

Lite spännande att äta vid vägkanten (eller på färjan). Och plockmat, alltid en favorit.

Dessutom, i just Danmark, smörrebrödens hemvist, vad skall man annars äta?  För egen del grundlade jag en livslång kärlek till ägg&tomat-smörgåsar med krasse på under dessa resor.

Över Gränsen

Gränsen vid Kruså

Via stort och litet Bält kom vi så småningom till Gränsen.

Vid denna tid gick verkligen en gräns vid Kruså.

Dels var det långt före EU, långt före Schengen, i en tid när passen fortfarande stämplades och tullpliktiga varor deklarerades.

Dels var det Nordens gräns; här började den diffusa ”Kontinenten”, här tog det välbekanta slut en smula, och det spännande, nästan exotiska Riktiga Utlandet började

Och dels, och det var viktigare än man kanske kan tro i dag, var det gränsen till Tyskland.

Det var bara femton år efter världskrigets och besaettelsens tid. Bara femton år efter Schickelgrubers död i bunkern. Kriget och nazistatens alla förbrytelser fanns så nära, även för oss som var för unga för att ha upplevt den tiden. Femton år är inte särskilt lång tid.

Jag kan faktiskt fortfarande minnas att jag lätt förvånat tittade på tyskarna och konstaterade att de såg ut som folk gör mest.

Vid Ruhekrug

Just den dagen, första gången jag satte mina små sandalklädda fötter på tysk mark.

Jag minns en servitris på det första hotellet, Ruhekrug strax norr om Slesvig (den finns f.ö. fortfarande kvar).

Hon såg bedövande normal ut. Jag tror nästan att det var en besvikelse.

(En reaktion som för övrigt Leonard Cohen har berört och något raljerat över i en dikt) 

Förvåningen gick snart över. Alla såg helt normala ut.

Fast lite annorlunda ändå. Det här var en avlägsen tid då man faktiskt fortfarande i någon mån kunde se på kläder och accessoarer och hur de bars var folk kom ifrån i Europa.

Det var innan den tid då det finns en HM-butik i varje hörn, innan nya måste-moden spred sig med nätets hastighet i den globala byn.

För en gammal man som mig är det tillåtet att tycka att den tiden på detta vis var mera spännande.

Den där första utanför-Norden-resan tog oss inte särskilt långt ner i Tyskland, egentligen bara till Hamburg, så det kan väl göras till föremål för debatt om vi alls lämnade Norden; jag har själv på annat ställe hävdat att Schleswig-Holstein egentligen hör hit.

Det Annorlunda

Men som sagt, det var annorlunda. 

Pengarna var annorlunda, hotellfrukostarna var annorlunda, glassen smakade annorlunda; och  i leksaksbutikerna i de små städer vi besökte fanns mycket spännande som inte fanns hemma.

Inte minst Wiking-bilar.

Dessa små plastbilar var i skala H0 och därmed väl rimligen i första hand avsedda att gå samman med modelltåg i samma skala. Men det gick alldeles utmärkt att leka med utan inblandning av några modelltåg.

Det kom att bli ett utlandsresornas signum under de där tidiga 60-talsåren, Wiking-bilarna.

Någonstans i en låda har jag fortfarande kvar ett antal, en röd Mercedes 300 SL till exempel.

Och den jadegröna Folkan, nästan en kopia av vår egen första bil (fast utan soltak som den hade).

Den kan jag dock knappast ha köpt 1960, för då hade vi ingen bil

Så länge sedan är detta, att unga familjen Jacobsson, i ett radhus i en Stockholmsförort, med barn i huset, med relativt goda inkomster, inte ägde någon bil.

En så avlägsen tid är det.

Och samtidigt, förstås, så nära

Tåget till Paris passerar Lillabältsbron. Drömmar väcks

En ganska typisk "morfarsk" sevärdhet - den gamla vikingaborgen Trelleborg på västra Själland.
(Huset är en rekonstruktion)

Ett annat typiskt morfarskt mål, Dybböl Mölle.("Tvende Gange skudt i Grus").

Här stred danskarna förgäves mot preussiska styrkor 1864.

Och ännu ett typiskt resmål. Tre kusiner har radat upp sig - eller snarast radats upp av fotografen -
utanför det minsta huset i Ribe. Lite coolt var det att man nästan kunde nå upp till taket.
(Möjligen något retfullt att de stora kusinerna kunde stryka "nästan")

Gränsen vid Kruså. Steg man ur för att visa passen, eller har vi stannat av annat skäl?  Minns ej.
Notera den vajande nordismen.

Tjusig ung mor vid överlastad bil. Ruhekrug.

Kusinerna uppradade igen, denna gång försedda med morfar i världens naturligaste pose.
En av dem verkar inte riktigt kunna ta saken på allvar.

Fortsättning följer

Del 1 finns här

Fler strövtåg i släktminnen: Bilresor med morfar, 1

Egentligen hade jag ju tänkt att det skulle vara slut på de släkt- och barndomshistoriska utflykterna i och med den femte och avrundande delen av berättelsen om Bråtemad.

Till annat studium vill min håg jag vända, tänkte jag med Leopardi.

Men hur det nu är.

Det känns lite förmätet att skriva memoarer. Men den här formen, att grotta lite i det förflutna med bilders hjälp, lyfta en tråd här och en där, och plocka upp ett tema att följa ett stycke, för att sedan släppa det någonstans efter vägen, den formen tilltalar mig.

Och jag kom att tänka på resorna.

Jag inser att detta kanske intresserar en mer begränsad krets än tidigare texter, må så vara. Kanske kan det glädja någon, och jag har iaf haft roligt själv när jag rotat i det.

Men när jag tänkte på 50- och 60-talen, på det lundegardskt släktgemensamma, och hade varit på Gulsparvsgatan och på Bråtemad, då kom jag också att tänka på resorna.

Till var och en av min barndoms och tidiga ungdoms somrar hörde en utlandsresa med bil, och oftast med morfar som reseledare och chaufför.

De hörde till de mest formativa erfarenheterna, upplevelser som färgade det följande året och lång tid därefter; ja, hela min förtjusning i långsamma resor i det europeiska närområdet grundläggs där (där och förstås i tågluffartiden)

Morfar antog rollen av en sorts enmans privat resebyrå.

Han korresponderade med turistbyråer, dessa förträffliga institutioner med sina lockande broschyrer och sin kunniga personal, som tyvärr försvann med webbens nyöppnade möjligheter att researcha själv.

Han tog kontakt med hotell och uthyrare. Han hade till och med eget konto hos bokhandlare Liesegang i Slesvig.

Han skickade tidningsklipp och färjeturlistor.

Han höll sig – och andra! – igång.

Ibland gick det kortare resor till Danmark, men jag tänkte uppehålla mig vid två resor som gick utanför Nordens gräns, om än ganska knappt i det första fallet.

1960 stuvade sig morfar, mina båda föräldrar, kusinerna Jens och Odd samt min då sexåriga ringhet in i morfars bil – en Volkswagen-bubbla – visserligen inte den klassiska modell 1954 med det karakteristiska registreringsnumret 016016 ( känd som ”O sexton O sexton"), utan en alldeles ny, men fortfarande en VW-bubbla.

Väntan i Halsskov,
väskor på taket

Väskorna låg i dubbla lager på takräcket. Min far brukade senare  hävda att de stod på högkant för att vinna utrymme, men de samtida bilderna (som han tagit själv…) ger honom inget stöd därvidlag.

Lite packning gick ju in i bagageutrymmet under framluckan, men mycket var det inte. Och i skuffen i kupén, populärt kallad ”Holken”, där fick ett av barnen sitta – oftast Odd, eftersom Jens var lite för stor och jag betraktades som så liten att jag nog borde få sitta i mammas knä.

Fast det blev en del vändor i holken även för min del.

Det var således ganska trångt. Och synen på trafiksäkerhet och barn i bil var en annan för ett halvsekel sedan. Jag tror att det fanns säkerhetsbälten fram i den bilen, men är inte säker.

Inte för att bilarna gick så himla fort på den tiden, jag minns att Folkvagnens hastighetsmätare visade upp till 120 men så fort gick den aldrig ens lättlastad, och med sex personer i bilen och deras packning på taket låg maxfarten snarare under än över 100, och marschfarten, på den tidens vägar som plikttroget rullade igenom alla städer och andra orter på vägen, blev därefter.

Höjdhopp vid Hittarp

Färden från Göteborg via Helsingborg (eller Hälsingborg som det då ännu stavades) till kroen i danska Tiköb, som på det tidiga 60-talet ofta var första etappmål, ansågs som en lagom dagsresa.

Så mycket mer som man gärna stannade till vid Hittarp, om familjen Mårtensson var på plats.

En stunds lek och stoj och kanske någon spännande upptäcktsfärd längs stranden för barnen, för de vuxna en fikastund och småprat.

Men morfar var nu en gång som han var och raster fick inte ta för lång tid, hur trevligt det än var. 

Snart stod han där vid bilen och räknade in sällskapet.

Typiskt, just när man hade det som roligast…

Kusiner i Tiköb: Jens, Klas,
Odd, Sven, Torbjörn

Diabilderna från resan sommaren 1960 visar att umgänget dock var lite mera utdraget den gången, familjen M kom nämligen över till Tiköb där det åts middag, det är vid detta tillfälle som en flera gånger reproducerad bild av ett gäng kusiner sittande i gräset är tagen.

Det var dock på hemvägen, se kommande inlägg.

På hemväg från Tysklandsresor hade morfar för vana att tura några varv enligt ett elaborerat system för att föra över vin (och i någon mån öl) utöver den begränsade tullfria ransonen. Han använde bland annat just Tiköb kro som mellanlagrings-station.

Huruvida han verkligen tjänade några pengar på de där manövrerna var redan då föremål för barnbarnens tvivlande spekulationer – låt vara att såväl bensin som färjebiljetter var billigare på den tiden – men smålänningen i honom njöt av att, som han tyckte, komma billigt undan.

Tiköb kro, ja.

Tiköb kro, 1960

Den lilla byn Tiköb ligger på norra Själland, ungefär mitt emellan Helsingör och Hilleröd, och där fanns en klassisk dansk kro med anor åtminstone från 1700-talet.

Hur den kom att bli morfars/släktens favorittillhåll i trakten under några år vet jag inte, men jag minns att den var billig, även efter den tidens mått när svenska resor i närområdet ännu hade ett drag av ”valutasvineri” och den danska kronan stod i 70-80 svenska öre.

Jag misstänker att detta kan ha bidragit.

Logit var väl därefter – enkelt. Ingen dusch på rummet direkt.

Men jag minns det som rent och prydligt och maten var god.

Läget var förstås också viktigt. Dels som sagt på en ganska lagom första etapps avstånd från Göteborg, dels alltså väl placerat för de där vintransporterna.

Mot slutet av 60-talet flyttade fokus till Esrum Kro, ett stycke därifrån men i samma trakt.

Bakgrunden till detta är mig obekant men jag skulle inte bli förvånad om direktör Lundegard blivit sur på något  i Tiköb.

Kroen där fanns kvar till 1995 då den brann. I dag är det andelslägenheter på platsen, läser jag på webben.

Troligen tillbringade vi alltså första natten där, denna sommarresa 1960.

fortsättning följer

/Edit: när man tittar närmare på denna bild verkar det som att entusiasmen hos de avporträtterade är väldigt måttlig. De två främsta ser närmast sura ut, och även i de bakre leden verkar det långt till leendena. Avbröt fotografen-regissören något mer spännande?/

På Fredriksborgs slott i Hilleröd. Min salig fader briljerade med historien om hu svenskarna stal den vackra renässansbrunnen i samband med Karl X Gustavs krig, hur danskarna försökte hindra detta men att svenskarna kom undan eftersom de ju hade en springbrunn. Hysteriskt roligt tyckte en sexåring.

Väntan vid Halsskov (Stora Bält-färjeläget på Själland). Helt klart att väskorna INTE stod på högkant. Flera spännande gamla bilmodeller, väl en liten Renault 4CV i främre höger bilkant, en Lloyd bortanför den.

Höjdhopp på stranden ut mot revet på Hittarp. Jens, Klas. Ribban på 80?

Kusiner vid Tiköb. En har visst lite svårt att verkligen stå i givakt...

Tiköb kro, numera tyvärr försvunnen.

Tiköb kro. Morfars bil, nu utan väskor på taket, parkerad på gården.