Den utlovade fortsättningen
 |
| Författaren vid bäcken. Lågt vattenstånd. Innan Nya Dämmet byggdes, troligen -56 |
Det var det där med bäcken.
För oss som var barn på 50- och 60-talen var bäcken på något sätt huvudattraktionen på Bråtemad.
Det fanns mycket annat, fisket som vi talat om, andra lekar, spelande, utflykter med mera.
Men på något vis kom man alltid tillbaka till bäcken.
Det var en helt liten sak, med diffusa källflöden i små våtmarksstycken uppemot Bråten, något eller några hundratal meter upp i skogen.
På sin väg ner mot torpet och förbi det blev den inte heller så mycket större; men just vid Bråtemad var den uppdämd – lokaliteten kallades helt följdriktigt Dämmet – och där hämtades vatten till disk och tvätt och liknande.
Vid högt vatten var det enklast att hålla spannen i det lilla vattenfall som bildades vid dämmet, det vars brus man kunde lyssna till från Hennings rum när man låg och väntade på att somna.
Dämmet hade äldre anor, men renoverades och påbättrades sommaren -59.
Nedströms Dämmet fortsatte bäcken ut ur vår åsyn, förbi komposten och ut på de slyiga ängar som låg bortanför berget, och dit vi barn sällan sökte oss. Så småningom mynnade den i det tidigare omtalade fiskevattnet Grandalsbäcken.
Någon fisk fanns dock inte i vår bäck, därtill var den alldeles för liten. Grodor – och grodyngel – förekom däremot..
Som lekplats var den i det närmaste outtömlig.
En favorit var att tävla med ”båtar” – vanligtvis bara måttligt tillskurna små träbitar som fick snofsiga namn och sedan sjösattes ett bra stycke upp i skogen och därefter med mer eller mindre handfast hjälp fick föras ner till överenskommet mål, normalt själva Dämmet.
Reglerna för tävlingarna kunde utarbetas och omarbetas och omförhandlas i det oändliga, det var förstås en del av tjusningen.
Jag minns särskilt en stor tävling en sommar (kanske också -59?) när det var väldigt många kusiner samlade och regattan omfattade en sju-åtta båtar, och där tävlingen inte avslutades vid Dämmet utan först ett bra stycke på andra sidan.
Jag tror att de äldsta kusinernas farkoster var överlägsna; men jag tror också att det var de – looking at you, Thomas och Jens! – som satte upp och vid behov reviderade reglerna.
Själv var jag som oftast bara glad att få vara med.
Vattenreglering
 |
Bäcklek vid koja. Sven M, Ulf
(väl? hatten skymmer...) samt
förf vid bäcken. |
För att underlätta båtarnas färd kunde bäcken regleras och ledas om. Många sådana projekt genomfördes under åren.
Varje krök och varje litet sel hade förstås ett namn, och kartor ritades ibland.
Åtminstone vid något tillfälle leddes flödet tillfälligt om för att ge möjlighet att under själva flodbädden gräva ner en skatt (som troligen bestod mest av ölkapsyler, med sin glans ett utmärkt surrogat för mer lödig valuta), som sedan skulle förbli oåtkomlig under vattnet.
Först långt senare lärde jag mig att hunnerna enligt myten gjorde samma manöver med Attilas grav; låt vara att det var Donau som de ledde om, inte bäcken på Bråtemad.
Skatter av nämnda typ grävdes för övrigt ned lite varstans i skogen. För allt vad jag vet kan de ligga kvar där fortfarande, om nu inte allting vältes över ända när skogen avverkades.
Bäcken var också ett lysande modellandskap för de lekar med små plastgubbar som några av oss älskade. Då var den en mäktig flod, och gräsplättarna väldiga slätter, och man kunde förlora sig i timmar i ett landskap som fanns och ändå inte fanns.
Ett Någonstans som var någon annanstans.
Längs med bäcken löpte en stig, som barnfötter snabbt lärde sig utantill. Varenda rot, varenda sten, varenda stycke mossa var bekant; så småningom grenade den ut sig och försvann – och där så skedde tog vår vardagsvärld slut.
 |
Början på stigen där fötterna
hittade själva. |
En egendomlighet med detta var att vi rörde oss i ett ganska begränsat stycke. Det var denna skogssträcka, och likaledes ett stycke på andra sidan Dalens väg, där vi byggde en koja på en klipphylla, och det var under de tidiga åren själva maden, den som givit torpet dess namn, innan den blev en tät, risig och tråkig skog.
Några andra kojor byggdes också, jag minns en alldeles ovanför Dämmet och en lite längre bort nedströms bäcken. Bengt Jr var nog inblandad i båda, de var i grunden av samma modell som militära skärmskydd. Av någon anledning har dessa kojor lämnat traumatiska avtryck hos hans dotter, fick jag veta härförleden.
Men även om vi barn släpptes fria, på det sätt som man gjorde på den här tiden, så rörde vi oss alltså sällan eller aldrig utanför detta område.
Jag minns inte att vi någonsin gav oss över stora vägen upp mot Slättås – någon gång kanske man klättrade ett litet stycke upp i backen, men det var allt, och det var sällan -, man gav sig inte iväg bortom Hasselbergs stuga, och om man gick bort till Sörsjön för att fiska eller bada så var det nog först efter förhandling om saken.
Jag har inte slagits av detta tidigare, men det var som att det förekom ett outtalat avtal: fri rörlighet inom detta område. Längre bort i vuxnas sällskap.
Svampen & annat som plockades
Då kunde kosan styras till kallkällan för att hämta vatten eller till Björkdalen för mjölk och ägg; om detta är redan talat.
Det var ungefär så långt man gick till fots, utom vid svamputflykter då man kunde korsa vägen och gå upp mot Slättås, en liten gård i skogen som – väl? – redan vid denna tid låg öde.
Annars företogs även svamputflykterna mestadels med bil. Morfar hade något ställe neråt Ingatorpsvägen som man åkte till någon gång, annars var det mest uppåt Åsen, samma väg som för fiske i Abborrtjärn, Drypesjön eller övre delarna av Grandalsbäcken.
Även härifrån kunde man komma till det halvt mytiska Slättås.
Det som plockades var främst gula kantareller; de går till tidigt till i detta hörn av landet och fanns ofta i stora mängder, även om jag aldrig upplevde de fabulösa mängder som figurerade i historien om hus svågrarna Sven L och Sten J var ute och fick plocka av sig skjortorna och knyta påsar av dem för att ha något att få hem all svampen i.
Naturligtvis försmådde man inte Karl Johan som siktades ibland, och jag minns rensning av taggsvamp – barnen sattes ofta på svamprensning mot ekonomisk ersättning, på en nivå som var löjligt låg redan med den tidens mått... – men särskilt många sorter plockades inte.
 |
Kerstin badar i diskbalja under
överinseende av sin mor.
OBS konservburkarna till höger. |
Svampen stektes till middag, som förrätt, kanske på bröd, som tillbehör till för detta lämpad mat, kanske i någon omelett – men den konserverades också.
Bengt Lundegard Sr var en stor konserverare.
Det var ofta något konserveringsprojekt på gång. Var det inte kantareller så var det vinbär. Eller så kokades det saft, på röda eller svarta vinbär eller de jordgubbar som periodvis odlades, med blandad framgång.
Odlingarna
Vinbärsbuskarna flyttades runt under åren, ett tag stod de rakt nedanför huset på vad som sedan blev en liten äng för till exempel fotbollsspel, senare stod de på andra sidan bäcken. Svarta vinbär som blev saft, röda som också kunde bli saft men också kunde ätas direkt, på plats av sugna barn eller till desserter.
Tidvis förekom även krusbär, till kräm och konservering. Någonstans måste det ha funnits hallon, odlade eller vilda. Det ansågs onödigt petigt att leta efter och plocka bort hallonmaskar.
Givetvis plockades det även blåbär i skogen där de förekom ganska ymnigt åtminstone vissa år. Jag grundlade min övertygelse att blåbär bäst ätes direkt från riset under denna tid.
Blåbärstallrik med mjölk som de flesta vuxna verkade favorisera är inte hälften så gott.
 |
Bengt Lundegard tar upp potatis,
betraktad av dotterson TJ samt två
Hasselbergs-barn. |
Förmodligen plockades det väl lingon också, men det var utanför min säsong. Kan inte tänka mig att morfar kan ha missat detta tillfälle att få något att konservera.
Längst ned på ängen, i kanten av maden, fanns ett litet trädgårdsland, där det periodvis odlades ärter och gurka. Hur dessa användes vet jag inte, men konservering är ett tips.
Och naturligtvis fanns det potatisland. Denna viktiga råvara var Bråtemad någorlunda självförsörjande med..
Lekarna
Nåväl, när det inte var svamp- eller annat utflykt på gång, så lekte man eller spelade spel.
Lundegardsklanen har alltid haft en passion för tävlande – en passion som oftast är så självklar för oss som är inne i den, så att det krävs utomstående (s.k. ingifta ;-) ) för att få oss att inse det.
Men det förekom vanliga lekar också, utan uttalade tävlingsmoment.
När man inte lekte vid bäcken och inte gömde skatter i skogen kunde man med fördel använda Berget.
Detta vår barndoms berg är en ganska liten knalle, som åtminstone på den tiden bar fundamentet till en sedan länge försvunnen flagstång. Den kunde betraktas som en fockmast, för berget var så format att det inte krävde mycket barnafantasi för att se det som ett skepp.
Som sådant har det seglat genom många tidsåldrar, från vikingatid till världskrig.
Vid bergets ”aktre” del fanns en liten träddunge, som kunde dubblera som kajuta och rigg, och i övrigt bjöd på utmärkt klättring.
Den som var trött på sjöliv kunde nöja sig med att klättra upp där och ha rönnbärskrig,
När den planare delen av ängen, just nedanför huset, på senare år hade röjts från vinbärsbuskar och jämnats till en smula kunde man även spela fotboll. Problemet var dock att även om kusiner och andra kom och gick var det sällan så många på en gång att det gick att få ihop några vettiga lag; det blev mest ettmål och straffläggning.
(När det dök upp ett par gungor bakom vedbon i mitten av 60-talet uppfann Odd – vem annars? fast med visst bistånd av undertecknad – en sorts gungfotboll).
Fordon och djur
 |
Ulf stående i den i texten nämnda
plåtvagnen. I övrigt Karin J och förf. |
Någon gång i början av 60-talet inköptes en plåtkärra, som dubblerade som transportvagn för vatten från källan och prylar till badet, och som barnleksak.
Med ett par-tre barn i sig kunde den få ganska bra fart på Dalens väg ner mot milstolpen och garaget.
Där gällde det att bromsa med en lagom skarp gir, och helst inte köra ut på stora vägen.
Att våra föräldrar inte förgicks av oro över en del lekars risker är svårt att förstå.
På en av de där åkturerna, den gången tror jag med fyra barn hängande och klättrande på vagnen, körde vi över och dekapiterade en huggorm.
Apropå faror.
Ormar förekom även i detta paradis, jag minns särskilt en fet rackare som låg och solade sig tvärs på Dalens väg ett stycke upp, men de tycks inte ha varit föremål för så mycket oro.
Även det högre djurlivet ägnades ganska förströdd uppmärksamhet (bortsett från det där med jakten, då, under tidigare år).
Jag kan inte minnas att man någonsin såg rävar, harar eller rådjur i närheten av huset, även om de två förstnämnda någon gång då och då kunde ses i skogen.
Inte heller var fågellivet föremål för någon särskild omsorg. Kanske fanns det några holkar, jag minns inte. (utom förstås skuffen längst bak i morfars VW-bubbla, där barn ofta fick sitta – det gick under just namnet holken).
Bilder ger vid handen att det under 50-talet fanns ett tält. Måste medge att jag har diffusa minnen av det.
 |
Visst spelades det annat än kort.
Här har Jens, Odd och Thomas
ett parti fia på gång. |
Utrymmena inomhus var små och medgav inte några mer rasande lekar; det kunde förekomma någon Kurragömma eller dylikt men alla kunde de potentiella gömställena och sökandet var snabbt avverkat.
Nej, vad man gjorde inomhus var att spela.
Och även om det förekom en del andra spel, något fia och ett kinaschack och ibland medhavda spel av Monopoltyp, så betydde detta i första hand att spela kort.
Kasino och krypkasino, åsna och svälta räv för de mindre, senare Mas (aka skitgubbe även om detta namn aldrig användes då) flera varianter av 500 och inte minst gin rummy, hos oss dock känt som Jim Ronney.
Samt förstås Rödskägg, som var ett roligt spel men hade den nackdelen att mina föräldrar kom i gräl om reglerna ungefär varannan gång det spelades.
Knack för kort och felgiv.
 |
Kort spelades även utomhus.
Karin J och förf spelar "åsna"
i bersån. |
Understundom konstruerades det egna spel; särskilt minns jag att Ingrid N hade en faiblesse för det.
En inomhussysselsättning som var ganska trivsam, men som möjligen verkar helt obegriplig för sena tiders barn, var högläsning.
Bland annat minns jag hur min mor läste högt ur Sven Hedins ”Från pol till pol” (ja, så länge sedan är det!) och ett spännande parti där de uttorkade resenärerna räddade livet genom att dricka kamel-urin etsade sig fast i det känsliga barnets minne.
_________________________________________
Jag är lite tagen av hur mycket det fanns att berätta, men nu närmar vi oss faktiskt slutet.
Återstår en uppsamlingsrunda om saker som blivit lite över, getingsommaren, besöken, luntningen, den förklädda torsken, stationsinspektören i Skultorp och lite annat.
Vi får se när de kommer.
________________________________________
Och så några bilder (får återigen be om ursäkt att jag själv är med på nästan alla; det är hursomhelst miljöerna som är huvudsaken):
 |
En sandlåda fanns även, mellan huset och nedgången till ängen, under den stora lönnen¨
vars "näsor" var så roliga att sätta på sin egen. |
 |
Ingrid N och författaren vid en av kojorna som Ingrids fader byggde eller
åtminstone initierade. 1956. |
 |
| Morfar i potatislandet, med den karaktäristiska Mjölby-mössan |
 |
Den här trampbilen hade jag alldeles glömt bort. Trehjulingen minns jag däremot.
Såväl vinbärsbuskar som potatis i bakgrunden. Författaren på cykeln, Mikael i bilen. 1959. |
 |
Här är trampbilen igen. Thomas, Torbjörn (med mycket speciell benföring!) och Odd i slänten
mellan stora huset och Hennings rum. |
Och så ännu en film med växlande kvalitet. Men här förekommer i alla fall svampplockning, lek vid bäcken (om än något regisserad av fotografen) samt fotbollande. och lite annat. Mest från 1965, tror jag.
Dessutom hur barnarbete nyttjades för att duka av efter måltiderna. ("Pojkarna är fria")
Om fiske och bad - läs här
Berättelsen om Gulsparvsgatan:10
