Fler strövtåg i släktminnen: Bilresor med morfar, 1

Egentligen hade jag ju tänkt att det skulle vara slut på de släkt- och barndomshistoriska utflykterna i och med den femte och avrundande delen av berättelsen om Bråtemad.

Till annat studium vill min håg jag vända, tänkte jag med Leopardi.

Men hur det nu är.

Det känns lite förmätet att skriva memoarer. Men den här formen, att grotta lite i det förflutna med bilders hjälp, lyfta en tråd här och en där, och plocka upp ett tema att följa ett stycke, för att sedan släppa det någonstans efter vägen, den formen tilltalar mig.

Och jag kom att tänka på resorna.

Jag inser att detta kanske intresserar en mer begränsad krets än tidigare texter, må så vara. Kanske kan det glädja någon, och jag har iaf haft roligt själv när jag rotat i det.

Men när jag tänkte på 50- och 60-talen, på det lundegardskt släktgemensamma, och hade varit på Gulsparvsgatan och på Bråtemad, då kom jag också att tänka på resorna.

Till var och en av min barndoms och tidiga ungdoms somrar hörde en utlandsresa med bil, och oftast med morfar som reseledare och chaufför.

De hörde till de mest formativa erfarenheterna, upplevelser som färgade det följande året och lång tid därefter; ja, hela min förtjusning i långsamma resor i det europeiska närområdet grundläggs där (där och förstås i tågluffartiden)

Morfar antog rollen av en sorts enmans privat resebyrå.

Han korresponderade med turistbyråer, dessa förträffliga institutioner med sina lockande broschyrer och sin kunniga personal, som tyvärr försvann med webbens nyöppnade möjligheter att researcha själv.

Han tog kontakt med hotell och uthyrare. Han hade till och med eget konto hos bokhandlare Liesegang i Slesvig.

Han skickade tidningsklipp och färjeturlistor.

Han höll sig – och andra! – igång.

Ibland gick det kortare resor till Danmark, men jag tänkte uppehålla mig vid två resor som gick utanför Nordens gräns, om än ganska knappt i det första fallet.

1960 stuvade sig morfar, mina båda föräldrar, kusinerna Jens och Odd samt min då sexåriga ringhet in i morfars bil – en Volkswagen-bubbla – visserligen inte den klassiska modell 1954 med det karakteristiska registreringsnumret 016016 ( känd som ”O sexton O sexton"), utan en alldeles ny, men fortfarande en VW-bubbla.

Väntan i Halsskov,
väskor på taket

Väskorna låg i dubbla lager på takräcket. Min far brukade senare  hävda att de stod på högkant för att vinna utrymme, men de samtida bilderna (som han tagit själv…) ger honom inget stöd därvidlag.

Lite packning gick ju in i bagageutrymmet under framluckan, men mycket var det inte. Och i skuffen i kupén, populärt kallad ”Holken”, där fick ett av barnen sitta – oftast Odd, eftersom Jens var lite för stor och jag betraktades som så liten att jag nog borde få sitta i mammas knä.

Fast det blev en del vändor i holken även för min del.

Det var således ganska trångt. Och synen på trafiksäkerhet och barn i bil var en annan för ett halvsekel sedan. Jag tror att det fanns säkerhetsbälten fram i den bilen, men är inte säker.

Inte för att bilarna gick så himla fort på den tiden, jag minns att Folkvagnens hastighetsmätare visade upp till 120 men så fort gick den aldrig ens lättlastad, och med sex personer i bilen och deras packning på taket låg maxfarten snarare under än över 100, och marschfarten, på den tidens vägar som plikttroget rullade igenom alla städer och andra orter på vägen, blev därefter.

Höjdhopp vid Hittarp

Färden från Göteborg via Helsingborg (eller Hälsingborg som det då ännu stavades) till kroen i danska Tiköb, som på det tidiga 60-talet ofta var första etappmål, ansågs som en lagom dagsresa.

Så mycket mer som man gärna stannade till vid Hittarp, om familjen Mårtensson var på plats.

En stunds lek och stoj och kanske någon spännande upptäcktsfärd längs stranden för barnen, för de vuxna en fikastund och småprat.

Men morfar var nu en gång som han var och raster fick inte ta för lång tid, hur trevligt det än var. 

Snart stod han där vid bilen och räknade in sällskapet.

Typiskt, just när man hade det som roligast…

Kusiner i Tiköb: Jens, Klas,
Odd, Sven, Torbjörn

Diabilderna från resan sommaren 1960 visar att umgänget dock var lite mera utdraget den gången, familjen M kom nämligen över till Tiköb där det åts middag, det är vid detta tillfälle som en flera gånger reproducerad bild av ett gäng kusiner sittande i gräset är tagen.

Det var dock på hemvägen, se kommande inlägg.

På hemväg från Tysklandsresor hade morfar för vana att tura några varv enligt ett elaborerat system för att föra över vin (och i någon mån öl) utöver den begränsade tullfria ransonen. Han använde bland annat just Tiköb kro som mellanlagrings-station.

Huruvida han verkligen tjänade några pengar på de där manövrerna var redan då föremål för barnbarnens tvivlande spekulationer – låt vara att såväl bensin som färjebiljetter var billigare på den tiden – men smålänningen i honom njöt av att, som han tyckte, komma billigt undan.

Tiköb kro, ja.

Tiköb kro, 1960

Den lilla byn Tiköb ligger på norra Själland, ungefär mitt emellan Helsingör och Hilleröd, och där fanns en klassisk dansk kro med anor åtminstone från 1700-talet.

Hur den kom att bli morfars/släktens favorittillhåll i trakten under några år vet jag inte, men jag minns att den var billig, även efter den tidens mått när svenska resor i närområdet ännu hade ett drag av ”valutasvineri” och den danska kronan stod i 70-80 svenska öre.

Jag misstänker att detta kan ha bidragit.

Logit var väl därefter – enkelt. Ingen dusch på rummet direkt.

Men jag minns det som rent och prydligt och maten var god.

Läget var förstås också viktigt. Dels som sagt på en ganska lagom första etapps avstånd från Göteborg, dels alltså väl placerat för de där vintransporterna.

Mot slutet av 60-talet flyttade fokus till Esrum Kro, ett stycke därifrån men i samma trakt.

Bakgrunden till detta är mig obekant men jag skulle inte bli förvånad om direktör Lundegard blivit sur på något  i Tiköb.

Kroen där fanns kvar till 1995 då den brann. I dag är det andelslägenheter på platsen, läser jag på webben.

Troligen tillbringade vi alltså första natten där, denna sommarresa 1960.

fortsättning följer

/Edit: när man tittar närmare på denna bild verkar det som att entusiasmen hos de avporträtterade är väldigt måttlig. De två främsta ser närmast sura ut, och även i de bakre leden verkar det långt till leendena. Avbröt fotografen-regissören något mer spännande?/

På Fredriksborgs slott i Hilleröd. Min salig fader briljerade med historien om hu svenskarna stal den vackra renässansbrunnen i samband med Karl X Gustavs krig, hur danskarna försökte hindra detta men att svenskarna kom undan eftersom de ju hade en springbrunn. Hysteriskt roligt tyckte en sexåring.

Väntan vid Halsskov (Stora Bält-färjeläget på Själland). Helt klart att väskorna INTE stod på högkant. Flera spännande gamla bilmodeller, väl en liten Renault 4CV i främre höger bilkant, en Lloyd bortanför den.

Höjdhopp på stranden ut mot revet på Hittarp. Jens, Klas. Ribban på 80?

Kusiner vid Tiköb. En har visst lite svårt att verkligen stå i givakt...

Tiköb kro, numera tyvärr försvunnen.

Tiköb kro. Morfars bil, nu utan väskor på taket, parkerad på gården.

Några fler bilder från Gulsparvsgatan

Äsch, jag river av ett gäng bilder från Gulsparvsgatan också i kväll...

Som framgår av bilden firas Bengt Lundegards 65-årsdag, just här med kaffe- och saftkalas på den lilla altanen utanför biblioteket.

Från vänster Diddi, Klas, Ingrid samt mormor.

(För mig var det en överraskning att det dukades upp där; har ingen minnesbild av att något sådant förekom senare)

Födelsedagsbarnet. 

Tror att barnakalufsen som sticker upp i förgrunden tillhör Sven M, men är inte säker.

Det ser ut som det bjöds på tårta till kokkaffet.

Som tidigare berättat var utfärder till Almedals station, någon halvkilometer bort, nere vid Mölndalsån, en populär promenad. 

Här har en ansvarsfull storebror och en lite mer lössläppt yngre bror gjort promenaden en junidag för femtio år sedan.

(Sven och Klas M)

Bara en vecka tidigare besökte två andra kusiner samma plats

Men vad är det för blommor? Lite sent för tussilago. 

De sitter väl inte och sätter maskrosfläckar på kläderna?

Återigen tidstypiska huvudbonader av olika sort.

Det måste har blivit mycket varmare på en vecka det året - jämför hur mycket kläder Anders och Odd har byltats på, jämfört med bröderna Mårtensson ovan.

Och så var det det där klättervänliga staketet, som inbjöd till de mest omöjliga kroppställningar.

Nedanför den lilla altanen där födelsedagsfirandet ägde rum den där sommardagen ovan låg ett litet stenparti. 

Så var skall man parkera vagnen med ett barn som heter Sten?

Ja, det var alltså staket och klättring... 

Fast det här staketet fick inte den äldre omgången kusiner klättra på.

Det blev friare seder när det var aktuellt för (fr.v.) Kerstin, Ulf och Jan.

(1969)

Gulsparvsgatan 10, var det, ja. 

Sommaren 69 var skyltlampan uppenbarligen inte riktigt i toppskick.

Karin J på väg ut (eller möjligen in).

Vy bort mot Skårsgatan och Skårs kyrka, vid denna tidpunkt (69) alldeles nybyggd men osynlig på bilden (ligger till höger om huslängorna i bakgrunden)

                                                                                               forts kanske följer

Några fler bilder från Bråtemad  (upplagda 5.3.15)

Fler bilder ur gömmorna

En del bilder blev över när jag nyligen skrev några stycken om Bråtemad. Här är de, och ytterligare några som jag har grävt fram ur albumen.

Det kan bli ytterligare fler om jag orkar och får tid att skanna

Bengt och Kerstin Lundegard vid spisen på Bråtemad, någon gång på 1920-talet

Samma par ett 30-tal år senare. Bilden uppenbarligen tagen som pendang till föregående.

(Fotografen är inte noterad i någondera fallet, vilket morfar annars oftast var ganska noggrann med - exempel nedan)

Mormor Kerstin i soffan under lönnen, 1956 eller -57.

De vita trädgårdsmöblerna flyttades senare upp i "bersån", som den lilla terrassen vid berget upp mot Dalens väg något oegentligt kallades.

Jag kan inte identifiera barnen i bakgrunden - någon som vet?

Nästa generation. 

 Fästeparet Sten J och Karin L tar hand om disken.

Här är fotografen ordentligt angiven - Den kryptiska förkortningen "F.G.F.C" står nämligen  för "Foto: George Frimann Clausen".

Britta på senvinterbesök, 1956.

Den här bilden finner jag oemotståndlig; det är min egen barndoms mansroll.

Min pappa drar sig inte alls för att greppa spaden och ösa gödsel - men han gör det iförd slips...

Undrar f.ö. hur gödseln sedan kom till Bråtemad?  Skottkärra? Hinkar i ok? Eller med bil - det gick att komma med bil till Dalen, där bilden är tagen, men det var lite yxigt, man fick ta hela vägen om Stubbhult.

Englandsbesök våren 1957. 

Från vänster Britta, Len Fox och Alan Fox vid O16016, parkerad vid milstenen (eller milstolpen)

På vägen dit har man passerat den här miljön, en av gårdarna vid Grandalen, några hundra meter före Bråtemad (bilden dock tagen ett halvår tidigare än föreg, som framgår av morfars datering)

Och så hoppar vi ytterligare en generation. 

Fyra pojkar som numera är ganska mogna män, om än i någon mån ännu med barnasinnet kvar.

Från vänster Odd, Torbjörn, Thomas och Jens, uppradade på den lilla stenknallen på ängen.

Obs författarens uppfällda knallpulverpistol, föremål för skarpa kontroverser med hans kusin t.v.

En av dessa femtiotalssomrar hade ett stort träd fällts just på andra sidan Berget, en spännande miljö för lekande barn. Helt nya klättermöjligheter!

                                                                                             

                                                                                         forts kan följa

Några fler bilder från Gulsparvsgatan  (upplagda 5.3.15)

Vad är detta?

Ännu en blogg?

Som om det inte fanns många nog.
Redan den här "T" har fyra stycken, låt vara bara en och en halv aktiv.

Men...

Det började iu höstas, när jag förvandlades till ensorts släkten Lundegards släktkrönikör.
Först några rader om Gulsparvsgatan, sedan en serie om Bråtemad.

Och nu några olika fortsättningar.
Och hur det nu är, så känns det som om dessa texter och bilder inte riktigt hör hemma i Glad och bitter-sammanhanget.

Förvisso är "glad och bitter" städse en träffande beskrivning av författarens grundtillstånd.  Men det samtidskommenterande och spekulerande som hör dit är något annat; dessa släktbilder och minnen är en annan, en egen genre.
Därför en ny blogg, med start i dag.

Första inlägget är ytterligare en serie bilder från Bråtemad, huvudsakligen hämtade ur min morfars gamla album, av vilka huvuddelen - men inte alla - nu finns hos mig.

Det finns mer att hämta där, men detta är nog för nu.
Inom kort kommer en liknande sändning från Gulsparvsgatan.

Och sedan, hoppas jag, lite berättelser från barndomens bilresor.

Bråtemad. Några avrundande minnesbilder (kopia)

Torpet i mitten av 50-talet, medan de vita trämöblerna fortfarande användes. Mormor Kerstin i soffan

Alla ni släktingar, vänner, kolleger och andra som förtvivlat skannat min blogg dagligen i desperat väntan på flera barndomsberättelser, denna bloggandets Homeland, behöver nu inte vänta mer.

Jag lovade en fortsättning som var en avslutning, och här är den.

                                                   * * *              

Tittar på gamla bilder i album från förr, och hittar bland annat en rad svartvita foton på hus i trakten av Bråtemad, och ibland deras invånare; och påminns om något bortglömt, nämligen hur nästan alla benämndes efter sin gård.

Det var Karl i Björkdalen och Manda i Bråten – när den förstnämnde med familj var på besök på Gulsparvsgatan står det noterat att ”Björkdalens” var på besök . Om jag någonsin vetat vad som var Karl i Björkdalens borgerliga namn har det inte stannat kvar i minnet.

Detsamma gällde förstås den fascinerande gamla Berta i Bocksten, en ålderdomlig kvinna i en ålderdomlig gård, och hennes son, Gustaf i Bocksten, tidigt bortgången, av kräfta som man då fortfarande sade.

Han kom på lasarettet i Kungälv men det kunde inte hjälpa honom.

Är det någon som använder ordet lasarett i dag?

Bocksten

Den åldriga Berta, som kändes som en figur ur en helt annan värld, en bondevärld som förlorade sig hundratals och tusentals år bakåt, var rimligen inte så mycket äldre än morföräldrarna, kanske jämnårig med min farmor (född -85), i alla fall knappast född före 1880.

Men som barn upplevde jag henne, som sagt, som från ett annat tidevarv.

Gustaf i Bocksten körde med oxe spänd för vagnen, ett av mina tidigaste minnen är en picknick (annars ett ytterst ovanligt fenomen) i en skogsbacke som fick hastigt avbrytas därför att sällskapet placerat sig i spannets tänkta färdväg. Troligen sommaren -56.

                              * * *

Bengt Lundegard var en man med principer. Många av dessa var utan tvivel förträffliga och tjänade honom väl i ett framgångsrikt liv.

Andra var mera dubiösa, och någon gång kunde det hända att omvärlden utmanade dem. Ett par av dessa tillfällen inträffade på Bråtemad, och är förknippade med platsen.

En av principerna var att morfar, som mycket uppskattade fisk och gärna bjöd på piggvar eller spätta som omväxling till den hembringade laxöringen (”bjöd på” innebär initierade och bekostade, tillagningen sköttes av andra), inte åt torsk. 
Den dög inte. Och ställd inför frågan om nu smakskillnaderna var så stora att det spelar någon roll var han benhård: det var då verkligen inte samma sak.

Det utmanade hans dotter, min mor – som annars inte direkt var känd för sitt rebelliska sinnelag, hela denna episod var och är lite out of character för henne, och det är kanske därför jag minns den – och fick henne att företa ett experiment.

En fiskgratäng som alla inklusive morfar åt med god aptit presenterades som gjord på rödspätta. 
Men när den var uppäten och vederbörligen berömd avslöjades sanningen: det var torsk.

På den plats där morfar nyss suttit syntes nu bara ett gigantiskt åskmoln. Molnet lämnade rummet, efterlämnande ett stråk av svavel.

En lång promenad bortåt vägarna senare sjönk molnet åter ner och transformerades tillbaka till igenkännlig gestalt. Men den goda stämningen var borta, och jag vet inte om han någonsin förlät henne det där.  Och torsk tyckte han lika illa om som förut.

(Och medan jag skriver inser jag att episoden kanske inte var så otypisk för min mor som jag har trott: att försöka dämpa människors självförtroende såg hon alltid som en viktig uppgift.)

                              * * *

En annan gång som det där åskmolnet tornade upp sig var när morfar hållit ett av sina exercerande historieförhör med någon av kusinerna, och ville ha svaret på vad det nu var som hände för dramatiskt i juni 1914.

Inte ens under pluggskolans 60-tal var det alla 12-13-14-åringar som hade järnkoll på skotten i Sarajevo, särskilt inte en fin sommarkväll på landet när huvudet var fullt av fiske och fotboll och bad och bäck-omledningar, och den tillfrågade satt just då inte inne med svaret.

Vilket morfar rimligen visste; det var nog en del av hans divide et impera-beteende - den indelning i dem som visste och dem som inte gjorde det som skulle bli följden.

Det var dock inget som tilltalade oss som faktiskt visste. Det kändes bara sunkigt.

Och den modigaste, eller fräckaste, eller helt enkelt bara mest fantasibegåvade av oss, hov upp sin röst och tog över frågan, med svaret:

-Det var en stationsföreståndare i Skultorp som blev skjuten!

Varpå morfar gick ut på en av sina vandringar igen…

          

                              * * *

Oftast var dock humöret bättre.

Det var ju till exempel det där med luntningen.

Egentligen betyder det väl snarast att anlägga gräsbränder, om jag förstår mina googlingsresultat rätt, men i morfars vokabulär – och det var den som gällde på Bråtemad – innefattade det i stort sett all sorts eldning utomhus.

Luntning med entusiastisk publik

Och det var en återkommande syssla.

Ofta påhejad av nöjeslystna barnbarn släpade morfar ihop en rishög, skvätte på rikligt med fotogen och tände på.

Fotogen var hans universaltändmedel, frikostigt använt även på brasan i öppna spisen.

Det där skulle jag nog (med hyfsat mycket erfarenhet av eldning på landet både inne och ute) sätta lite frågetecken för; men kanske är det bara scoutmoralens minimalistiska ideal som spökar.

Hursomhelst var det högtidsstunder för oss barn, och riskerna för spridning, skogsbrand eller andra små malörer bekymrade oss aldrig.

Vi njöt av skådespelet och släpade mer än gärna nytt ris till brasan för att hålla den igång.

            

                              * * *

Och så var det detdär med getingsommaren. 
För en yngre generation är det väl inte ens ett bleknat begrepp, det betyder platt ingenting.

Men för oss som var med…   
Till och med om man som jag var ett litet barn, nätt och jämt minnesgill på detta tidsavstånd, ändå.

Det var sommaren 1959, det var då Ingemar Johansson knockade Floyd Patterson borta i New York vilket helt gick min femåriga uppenbarelse förbi – fast det för många andra är en av historiens fasta punkter – och det var en av de varmaste somrarna, en i en lite egendomlig serie som det talades om, av varma somrar som skulle komma vart fjärde år: 1947, 1951, 1955, 1959.

Jag vet inte hur det var de föregående åren, men 1959 var det varmt. Som senare delen av sommaren 1994, för er som minns den.

Och så getingarna.

Getingar gillar värme, det vet man ju. 
Och getingar fanns det alltid, på Bråtemad och på andra ställen. Man såg deras pappersbollar till bon, man hörde dem surra olycksbådande invid husväggar och bland buskar; ibland blev någon stucken och svor eller grät, allt efter ålder och läggning. Så var det ju.

Men sommaren 1959.

De var överallt.

De surrade omkring bordet när man åt, de satte sig på kanten av sandlådan när man lekte, de anföll ilsket när man öppnade vedboddörren, de var överallt.

Man slog ihjäl dem med ensorts desperat frenesi, men det kom nya hela tiden.

Man rev ner deras bon – de byggde nya.

Begivna på sött som de är lockades de särskilt av morfars saftkok, kröp ned i flaskorna och dränktes. Morfar döpte årets vinbärssaft till ”Getingsaft” – det stod så på etiketterna – och hade roligt åt det (och förväntade sig att alla andra också skulle ha det).

Författaren i den getingdrabbade
 sandlådan, denna gång dock
utan getingar (bildrepris)

Själv trampade jag på en geting och blev stucken.
Varpå min mor insisterade på att jag hela tiden skulle ha ett par tofflor av slippers-modell på mig. Det fungerade. Ända tills jag satt och lekte i sandlådan och tog av mig dem. Naturligtvis passade en geting på att krypa in i skon då. Det blev inte roligt för någon av oss…

En bild av sinnesnärvaro har jag bevarat från denna tid:  min pappa skulle riva upp en liten murken stubbe bakom vedbon. 
När han stack ned vänsterhanden för att få tag på den visade det sig finnas ett jordgetingbo där. Han fick förstås ett antal stick i fingrarna och resten av handen.

Det första han då gjorde var att slita av sig vigselringen, medveten om att handen troligen skulle svullna upp rejält – vilket förstås också skedde.

Imponerade på mig på, och än i denna dag, att så snabbt tänka på detta.

Begreppet getingsommaren 1959 är inte något lokalt fenomen för Bråtemad, även om de för just denne skribent hänger samman. Det är bara att googla.

Sommarn 59 var hetta, getingar och Ingo för dem som var med.

(Författaren Ragnar Strömberg skrev f.ö. en pjäs som heter just Getingsommar som bl.a. sattes upp på Stockholms Stadsteater i slutet av 90-talet)

  * * *

Det finns ett mysterium kvar kring Bråtemad, som förblivit olöst åtminstone för denne skribent:

Det mystiska Något.

Där Dalens väg vid milstenen tar av åt vänster från stora vägen – som för all del aldrig varit särskilt stor – satt en vägskylt, med texten: ”Något 3”

Men vad var det för något, detta Något?

Något-skylten
(oskarp bildrepris)

Ett vagt minne säger mig att det talades om ”ett torp i skogen”, men jag kan inte minnas att man någonsin begav sig dit.
Inga minnesbilder av hus eller husgrunder dyker upp. 
Tomt. Blankt.

Hade det varit i dag skulle vi i vår familj garanterat ha organiserat en expedition, letat på kartor och i arkiv - ja, vi är ju sådana  - och på något sätt försökt erövra platsen.  
Tre kilometer är ju inget avstånd och ett mer lockande och mystifierande namn får man leta efter.

Expeditionens motto skulle ju dessutom ha varit givet: ”Alltid hittar man något”.

Kan någon eventuell läsare sprida mer ljus över detta?  
Är det bara jag som helt enkelt glömt vad som en gång var släktligt allmängods?

Eller finns det faktiskt en svarslös fråga?


/Edit efter publicering: Har talat med Diddi, som berättade att hon faktiskt har varit vid Något, som mycket riktigt var ett gammalt torp eller gård; hon hade dock ganska vaga minnen av hur mycket det då fanns kvar - så där finns fortfarande ljus att kasta över mysteriet/
 _______________

Och så ytterligare några bilder, ur albumen och från diabildsamlingen:

Bråten - gården i skogen som gav torpet dess namn.
Här i senvinterskrud.  Vem sade att det aldrig snöar på västkusten?

Midsommar på Bråtemad 1956. Fr.v: Thomas, Kerstin L, Klas, Anders, Torbjörn, Karin J

Kaffestund någon sommar i slutet av 50-talet. Britta, Kerstin L, Britt.
Kanske rent av någon bemärkelsedag, för det ser ut att ha serverats tårta.

Här har det gått några år och vi är framme vid 1964, och de vita möblerna är utbytta mot nya, röda.
 Delvis i "plastic", som morfar sade. Karin J serverar sin fader (i klassisk hatt) kaffe, övervakad
av sin dotter - inte utan viss skepsis, vad det synes.

Det ålderdomliga Bocksten...

...och dess båda invånare. (Här framgår ju att de faktiskt hade ett efternamn, 

även om det som sagt sällan användes.)

Björkdalen. Hönshuset till höger.

Hennings rum och Gamla vedbon före ombyggnaden av den senare.

Den i ett tidigare inlägg omtalade kaninburen. Midsommar 1956. Från vänster Anders, Torbjörn (stående), Thomas och Klas.
En kanin knappt skönjbar hitom T & T.

_______________________

Nu tror jag inte det blir några mer släkthistoriska inlägg, i alla fall inte i den här serien.
.

Kanske kommer något med anknytning, eventuellt om det mindre självupplevda som ligger längre bak i tiden, eller något annat, vi får se.

Tack för intresse, kompletterande kommentarer, små rättelser och uppmuntrande tillrop!

Vad som förhoppningsvis kommer inom en inte alltför avlägsen framtid är fler bilder - jag har fått hem ett par album.

Om jag får tid och tillfälle.

_____________________
Tidigare inlägg:

Om den älskade Bäcken och andra lekplatser - läs här
Om fiske och bad - läs här

Föregående del - mest om husen - finns här.

Och den första delen om vägen dit finns här.

Berättelsen om Gulsparvsgatan:10

o Del 1

o Del 2